POESI OCH PROSA


DIKTER

PROSA OCH SAGOR

Gummans Problem

Det var en gång en gumma, som älskade allt och alla runt om kring. Hon hade bara ett problem. Hon visste inte hur hon skulle visa all den kärlek hon kände. En gång köpte hon massor av äpplen och delade ut till alla hon träffade. Men det var inte alls bra! Folk tog äpplen men tittade misstänksamt på henne och på äpplena. Gumman förstod inte varför de gjorde så, men hon kände att de inte alls förstått hennes kärlek. Gummans lycka att bo i byn och vara bland alla människorna i byn var så stor att hon verkligen ville göra något för att hjälpa andra, som hon trodde behövde lite tröst eller värmande ord. Men hon visste inte hur hon skulle göra.

Efter händelsen med äpplena var hon osäker på om hon alls kunde visa sin kärlek på ett riktigt sätt.
Hon tänkte länge. Satt på sin lilla pall framför stugan och såg fundersam ut. Eftersom alla i byn var mycket upptagna och hade mycket att göra märkte de snart gumman som bara satt där och såg fundersam ut. Det var förvånande att se en gumma som bara satt med fundersam min…. Men gumman, hon såg ingenting. Hon var helt försjunken i sina egna tankar. Det var mycket viktigt för henne att få veta hur hon skulle visa sin kärlek för andra utan att få konstiga blickar när hon försökte göra det.

Plötsligt hör hon en röst: ”Vad är det med dig? Är du sjuk?” Gumman tittar upp och ser att det är byns läkare som står där. Hon blir glad och svarar med detsamma:
– Jag är inte sjuk, jag har ett problem!
– Det måste vara ett jätteproblem, sa läkaren.
– Ja, det är det. Svara mig, hur kan jag visa min kärlek till andra så att de förstår det och kan ta emot det?
Läkaren förstod inte vad gumman menade med sin fråga så hon berättade för honom om äpplena och allt annat. Då förstod han.
– Det här inte lätt, måste jag säga. Jag försöker visa min kärlek till folk genom att ge dem medicin när de är sjuka, sa läkaren. Men ibland dör den sjuke och då blir folk ledsna. Jag vill göra folk glada! Hmm, sa’ läkaren. Jag kan inte hjälpa dig, bättre om du frågar någon annan!

Men gumman tänkte: Jag behöver inte fråga någon annan. Svaret hittar jag säkert själv. Skall bara tänka på saken lite till.

Efter två dagar reste hon sig ivrigt från sin lilla pall, öppnade grinden och gick ut på gatan. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Så om du träffar en snäll gammal gumma som hjälper dig utan att du ibland märker det eller bjuder dig på någonting, var säker på att det är hon.

UPP
Sagan om kungen och hans fyrtio barn

Det var en kung som hade fyrtio barn. Du kanske undrar hur en människa kan ha så många barn, men det var inte en vanlig människa – det var en kung, så vi behöver inge fråga mer. Han hade fyrtio barn, och han älskade dem alla med hela sitt kungliga röda hjärta. Varje kväll besökte han barnens kammare och berättade sagor för sina barn, sjöng och t.o.m. dansade om det behövdes i någon berättad historia. Varje kväll gjorde han det. Men att berätta för sina fyrtio barn tar mycket tid och kungen somnade oftast i någon barnkammare vid barnens säng. Hans tjänare letade efter honom varje kväll för att bära hans sovande tunga kropp till den kungliga sängen. Det var mycket besvärligt för hovet att göra denna tjänst varenda kväll. Till slut bestämde tjänarna sig för att samlas och hitta en lösning på problemet. Det var många förslag, men kungen tyckte inte att något av dem var bra. Till slut kom drottningen på en tanke: Alla barn kan ju sova i den världens största säng, så kan kungen berätta för alla på en och samma gång.
Kungen och hela hovet var överlyckliga över lösningen. Den största tronsalen förvandlades till en jättesäng med vackra kuddar och täcken. Alla hans fyrtio barn lade sig snällt och väntade på kungen. Pappa kom och började berätta, sjunga och leka med barnen. Han slutade inte efter en saga. Han bara fortsatte. Det tog lika lång tid för honom att berätta historier, kyssa och krama barnen som förut, så till slut somnade den trötta kungen. I det som han var klädd i med krona, kunglig mantel och kungliga kalsonger. Men den här gången behövde inte tjänarna bära honom till hans kungliga säng. Han sov där med sina barn, lika lycklig som alla dem.

UPP
Herr Abraham Kvist

Herr Abraham Kvist hade inte så stor intresse för det som man kallade allmänt ”samhälle” trots att han hade blivit känd av många fantastiska gärningar gällande många människors liv. Han brydde sig inte om den anonyma ”gråa massan”. Han t.o.m. avskydde den. För honom ”samhälle ” betydde ”gråa massan” och han ville inte att man nämner om det i hans närvaro. Herr Abraham Kvist var en rik man och denna rikedom lyfte upp honom bland de invånarna vars benämningen framför efternamn var nödvändigt. Men för honom var inte detta viktigt. Han utförde sina plikter med noggrannhet och beundransvärt disciplin. Hans lin som affärsman var inte den enklaste kan man säga. Men för honom var det naturligt att göra affärer och han kände sig i detta område som fisk vattnet. Han ifrågasatte inte sitt sätt at leva och handla och var hans styrka. At vara affärsman måste man hantera – så att säga – människor. Men han har aldrig tänkt på den saken. För honom var naturligt att behandla människor som han ville att de behandlar honom. Herr Abraham Kvist var en djupt moralisk man lärd av sin far som var kung Arturs stor beundrare och ideologisk efterföljare. Redan som liten pojke var Herr Abraham Kvist uppfostrat till en riddare. För att kunna förklara alla de komplicerade riddarnas regler måste man beskriva de på många sidor men eftersom här finns inte plats för detta kan man bara kortfatta allt i en enda mening: Riddare Abraham Kvist har erlagt ed att följa sitt hjärta för att främja den högsta kärleken och sanningen här på jorden så länge han lever.
Den vuxne mannen Abraham har många gånger glömt om detta ed. Livets tempo har lagt ett tjockt lager av damm på hans minnen från barndomen och Herr Abraham Kvist aldrig återkom till minsta tanke om sin barndoms höga ideal. Hans tankar har glömt, men inte hans hjärta. För vi vet vad hjärtat får i näring en gång, förbli levande livet ut. Och så var det med Herr Abraham Kvist. Så trots detta att ha inte tyckte om Själva ordet ”samhälle”, var han en god hjälpare i nöden. Men han sökte sig inte till kända och okända samhällsnyttiga organisationer för att hjälpa. O nej. Han gjorde detta förbigående, utan att fästa någon uppmärksamhet på detta. De människor han hjälpte var de som råkade komma i hans väg. Och eftersom han reste mycket i sitt arbetsliv träffade han många människor här och där och nästan alla var i behov att få hjälp. Herr Abraham Kvists ingripande i någons liv var mycket praktisk. Han hade ett speciellt benägenhet som benådade hans verksamhet. Han hade sätt människans möjligheter. Vi alla när vi tittar på medmänniskan är vi tränade av att se hennes begränsningar, svagheter för att snabbt vinna makt över den. Det ger oss styrka. Men detta inte behövde Herr Abraham Kvist för han hade en styrka stigande direkt från hjärtat. Så han kunde se direkt hos andra om deras möjligheter, eller med andra ord talanger. Till och med hans efternamn symbolisk berättade om detta. Hans vänner skrattade varmt att så fort någon träffar Herr Abraham Kvist så får han på sig nya kvistar. Och för det mesta var det sanningen.
Han visste om det att alla här på jorden har någonting speciellt som skiljer de från varandra. Han älskade individualism. Det är därför avskydde han benämningen ”samhälle”. ”Vi är alla individuella – brukade han säga. ”Det finns inte en enda människa som är lik den andra i sin talang” – fortsatt han sin tanke. ”Det finns inte någonting som vi kallar gråa massan för när man tittar närmare så upptäcker man att den lyser med vackra färger” – irriterade han sig.
”Man måste lita på människas möjligheter” – tänkte Herr Abraham Kvist många gånger för sig själv när han inte kunde få förståelse av sina affärskollegor. Ofta var han kallad visionär. Men han brydde sig inte om det. Hans tro var självklart och oroblig. Och kanske det är därför kunde hans ingripande i andras öde ge effekt. För man måste tro på det vad man gör utan minsta tvivel. Och Herr Abraham Kvist trots sina obekväma ibland idéer var framgångsrik respekterat och t.o.m. beundrat av sina konkurrenter och kollegor. Hans ålder var – som man kallar – mannens bästa, hans erfarenhet och mognad också. Han visste att det finns ett speciellt syfte med hans liv och ifrågasatte inte den. Han visste att när tiden blir mogen kommer han att lämna denna jord och på detta sätt ska han avsluta sin verksamhet. Men han visste också att han hade inte avslutat allt han skulle här på jorden. Trots sin rikedom levde han ensam alla de vuxna åren. Inte därför att han valde själv detta. Det blev bara så. Hans arbete och engagemang i andras liv lämnade inte plats för hans eget liv. Som visionär levde han dag efter dag för att göra sina djupt rotade plikter. Ibland tänkte han att det är lite ensamt om nätterna, men bara ibland, när fullmåne lyste med sitt runda ansikte i hans sovrum och katterna jamade högt i hans trädgård utanför fönstret. Men bara ibland. Han var – som sagt – väldigt upptagen man.
I alla sina resor rund i världen sökte sig han inte bara till affärerna. I sina korta lediga stunder besökte han heliga platser, museerna och andra ställen där man visade kulturarv. Där kände han sig hemma.
Herr Abraham Kvist älskade skönheten fångat av konstnärer och njöt av den av hela sitt hjärta. Han kände sig lycklig när han bugade framför japansk Buddha eller egyptisk faraon. Där tillhörde han. De var honom nära.
På hemmaplan hade han aldrig tid att göra liknande besök för han passade på att vila i ensamhet hemma, besöka sin älskade far eller syskon. Så kunskapen om hans egen kulturarv bleknade bort i jämförelse med andra traditioner.
Herr Abraham Kvist gick sällan till fots. För övrigt var han väntat överallt av vänliga chaufförer som var i stånd att köra honom ditt han önskade. Men en dag bestämde han sig att njuta av den vackra väder och gå till fots några hundra meter mellan en mötesplats och en annan. Som vanligt var han upptagen med affärerna och hade planerat noga möten en efter en. Och eftersom en affär avgjordes positivt på fem minuter fick han plötsligt tid över. Det är därför släppte han loss och låt sig åtnjuta vädret.
Han tyckte om sin hemstad. Skärskilld den delen där han träffade oftast sina medpartner. Husen var ståtliga, eleganta med påkostade dekorationer åt gatusidan. Så han njöt för fullt av den skönhet som var honom väldigt varmt om hjärtat. Medan han gick på trottuaren upptäckte han plötsligt i ett skyltfönstret en skulptur av en ung kvinna. Det var ingen skärskild med kvinnan, han hade ju sett så många skulpturer av sådana runt i världen, men någonting i henne påverkade att han var tvungen att stanna. Han ville titta närmare på skulpturen, känna på den, vrida den för att förstå bättre. Tittade upp och fann att det var ett galleri han råkade på. Lokalen var full med högt pratande folk. ”Det är säkert vernissage” – tänkte han – ”med det gör det samma”.
Herr Abraham Kvist gick in och vände sig åt vänster direkt till den skulptur han ville åt. Länge stod där Abraham förtrollat av skulpturens ansiktet. Det var leende som fångade honom. Leendet var levande, mjuk och lite blyg. Det var någonting bekant i den. Jo, det var det, för han inne i sitt hjärta var lite blyg av sig, god och absolut ofarlig kan man säga. Så det är därför kunde han känna igen denna känsla fångat i marmur.
Och eftersom Herr Abraham Kvist var en praktisk människa, bestämde han sig att köpa skulpturen med det samma.
Medan han stod där fördjupat i sina tankar märkte han inte att någon kom till honom och en längre stund betraktade honom i väntan tills han blir klar med det han håller på. Och till slut när Herr Abraham Kvist lyfte upp huvudet ifrån skulpturen kunde han inte tro sina ögon. Framför honom stod en kvinna med samma leende som han hade sätt nyss i marmur. Han kunde inte säga ett ord. Hans hjärta började bulta häftigt medan han tittade i kvinnans blåa ögon.
Och han visste att från denna stund kommer han att aldrig bli ensam igen.
Han bara visste det.

UPP
Diamantnyckeln

I en familj, där mamman och pappan var ett lyckligt par, föddes en mycket söt flicka. Föräldrarna hade svart hår och mörka ögon och de blev mycket förvånade när en varelse med solblont, lockig hår och blå ögon kom till världen. Oh, vad föräldrarna tyckte om sin lilla dotter, de trodde att det var en ängel som kommit till dem.
Flickan, som de kallade Milen, växte snabbt och spred glädje överallt. Hon var verkligen en ängel, det trodde alla som träffade henne.
Tiden gick och hon växte upp till en vacker ung flicka. Hon fick fyra syskon men det var hon som genom sin glädje strålade mest. Hon visste inte vad sorg var.
En gång promenerade hon i skogen och tittade på myrorna som alltid arbetade. Milen ville prata med dem, men myrorna hade inte tid. De hade för mycket att göra för att förlora tid genom att prata strunt. Milen blev förvånad. Kan man ”förlora tid”? Allt är ju så underbart vad som än händer. För första gången i sitt unga liv satte hon sig och började tänka. Men hon hann inte tänka så länge förrän hon plötsligt hörde en röst.
– Vad är det du tänker på? Det var en gammal, liten kvinna som frågade.
Milen tittade på henne och blev glad när hon fick se en rund och snäll gumma med sitt långa gråa hår uppknutet i nacken. Gummans ansikte verkade på något sätt bekant för henne.
– Jag tycker om dig, sade Milen och glömde bort det som hände för en stund sedan.
Men gumman sade:
– Du hade ett bekymmer för första gången i ditt liv.
– Heter det bekymmer? Jag bara kände någonting i bröstet, men jag visste inte vad det var, sade flickan.
– Var du orolig, frågade gumman.
– Orolig? Jag vet inte vad det heter. Jag tänkte jag skulle fråga mamma varför myrorna inte ville förlora tid genom att prata med mig, svarade Milen.
– Du skall få någonting av mig och tack vare denna behöver du aldrig fråga någon till råds om ditt liv, sade gumman och tog en diamantnyckel som hängde på en tråd ur fickan.
– Du måste alltid ha den på dig. Så fort du tar den i handen och ställer en fråga så kommer du att känna svaret.
– Lycka till, du är värd den här nyckeln. Det är bara du som kan se den, sade kvinnan och försvann plötsligt och oväntat, lika snabbt som kommit.

Milen stannade ensam kvar och lyssnade på skogens röster. Det var svårt för henne att tro på att hon verkligen möt kvinnan i skogen. Men i hennes hand fanns den fint formade genomskin|liga nyckeln, som nu lyste med regnbågens färger. En diamantnyckel. Det var det vackraste hon någonsin sett. Milen hängde tråden med nyckeln runt halsen och glömde med detsamma bort den. Inte heller kände hon någon tyngd på bröstet.

Tiden gick. Milen växte upp till en vacker kvinna. Hon var klok och glad som ingen annan i hennes by. Hennes hållning var som en drottnings. Ingen av de unga männen i byn tordes närma sig henne. De vågade inte.
Milens syskon bildade egna familjer och det var bara hon som fortfarande bodde hos sina föräldrar. Hon började ana att någonting var på tok, men hon förstod inte vad det var. Hon frågade sin mamma som svarade att hon måste gifta sig. Då skulle hon börja förstå.
Milen kände att mammans svar var fel men hon visste inte varför. Hon kände sig förvirrad.
Hon frågade då sin pappa och berättade vad mamman hade sagt. Pappa svarade att mamman hade nog rätt:
– Du är en kvinna så du borde ha en man som kan göra dig lycklig.
– Men jag är lycklig, sade Milen.
– Man kan inte vara lycklig när man är ensam, svarade pappan.
– Men jag är… Milen avslutade inte svaret, hon lämnade bara sin pappa och sprang sin väg, bort till slätten med den mogna säden, vetet och rågen. Där satte hon sig ner och grät för första gången i sitt liv. Plötsligt hörde hon en röst:
– Jag sade ju redan för sju år sedan att du bara skulle fråga dig själv för att slippa missförstånd och gråt. Du har ju nyckeln.
… Ja, vi förstår ju vem som talade och det gjorde förstås också Milen.
Hon tittade genom tårarna på det varma, runda ansiktet. Tittade på det gråa håret och började le för att sedan krama den gamla kvinnan som varit så god mot henne.
– Tack för att du kom, sade Milen och tog nyckeln som hängde på bröstet i sin hand.
– Ja du, det var på tiden. Kom ihåg att det är du själv som bäst vet hur du skall leva ditt liv. Lev det då.

Och gumman försvann som första gången. Men den här gången ropade och ropade Milen tills ekot svarade: ”Här är jag, hos dig nu!”

UPP
Flickan och dvärgen

Det var en gång för länge, länge sedan en familj som hade tre döttrar. Alla var vackra som blommor och alla var mycket begåvade. Föräldrarna drömde – som de flesta hos oss ute på landet – om att deras begåvade flickor skulle gifta sig med rika män och på detta sätt leva bekvämt och hjälpa dem när de blev gamla.

Första flickan – den starkaste – hittade en rik mjölnare, gifte sig snabbt och flyttade till sin mans by, som den rikaste och lyckligaste jungfrun i hela området.

Sedan kom turen till den yngsta dottern, som träffade en borgmästare. Han blev nästan förtrollad av den strålande glädje som omgavs hennes väsen och spred sig vidare till alla i hennes omgivning. Det blev en underbar vigsel som alla kommer ihåg än idag. Paret levde lyckligt och förmöget.

Föräldrarna väntade på samma lycka för den mellersta dottern som fortfarande bodde hemma. De räknade med att den skulle komma snabbt, som för den äldsta och den yngsta dottern.

Rosi – som hon hette – var mycket rädd för att hon inte skulle klara av att leva upp till föräldrarnas förväntningar. Hon visste inte vad hon själv ville. Hon älskade mycket att gå i skogen, lyssna på fåglar, lukta på blommor, prata med allt hon tyckte var vackert. Hon tyckte om att sjunga, det gjorde hon bara när hon visste att hon var ensam, det gjorde henne lycklig. Hon behövde inte söka lyckan – som föräldrarna ville – hon var redan lycklig.
– Finns det någon annan lycka? undrade hon, men kunde inte finna svaret. – Föräldrarna måste ha fel, tänkte hon och fortsatte sitt fria liv.

I skogen bodde en dvärg och när han fick syn på Rosi, hennes himmelska stora ögon och hennes soliga hår, blev han utom sig. Han trodde inte det var sant att en sådan varelse kunde gå omkring på marken och till och med sjunga så vackert. Han bestämde sig för att hon måste bli hans hustru. Rätt som det var förtrollade han sig till en stark, mogen man och uppenbarade sig framför henne i den stora skogen. Rosi blev skrämd. Hon hade aldrig sett en man naken; hon ville springa ifrån honom, men han tog hennes händer och började se in i hennes ögon. Han såg djupt och starkt. Rosi svimmade. När hon vaknade visste hon inte vad hon hette eller vem hon var. Hon var förtrollad.
Dvärgen blev hennes man, och Rosi levde i skogen i hans stora gröna hem, arbetade för honom hela dagarna. Han var försvunnen på dagarna och kom hem först på kvällen. Rosi ville ha hans sällskap på dagarna eftersom hon kände sig ensam. Med förtrollningen förlorade hon det hon älskade i skogen.
Dvärgen sade att han inte hade tid för henne – han hade så mycket att göra på dagarna. En tidig morgon bestämde sig Rosi för att följa efter honom för att slippa vara ensam. Hon följde efter honom genom grinden och i den tidiga gryningen såg hon hur hennes man krympte och blev till den fulaste varelse hon någonsin sett i sitt unga liv.
Rosi svimmade. När hon åter öppnade ögonen, förstod hon förtrollningen. Med hela sin kraft sprang hon ifrån dvärgens skog – till föräldrarna hem. Hon hittade huset – med hennes mycket gamla föräldrar. Rosi förstod att förtrollningen hade tagit bort tiden. Föräldrarna blev lyckliga över att få återse sin dotter, och hon bestämde sig för att stanna hos dem. Hon arbetade och sjöng så vackert så det hördes ute på åkrarna och inne i skogen. Och gissa vad som hände?!?

Javisst, dvärgen hörde detta sjungande… och jo, jo… Han kom tillbaka till henne som en ståtlig och mogen man, klädd i rikemanskläder.
Föräldrarna blev förtjusta i honom, och uppmuntrade Rosi till att följa honom. Rosi var orolig. Mannen hade en sådan eld i ögonen, som påminde henne om någonting, men hon visste inte vad.

Mannen sade att han skulle komma tillbaka och gav sig av. Rosi väntade på honom. Hon såg hela tiden mannens ögon framför sig. Hon kunde inte längre sjunga. Hon kunde inte längre se fåglarna. Hon väntade.

Manen kom tillbaka och Rosi visste att hon skulle följa honom dit han ville. De gick genom skogen. Inne i skogen sade hon: mina träd, hjälp mig att se er, älskade vatten i källan, hjälp mig att finna min lycka och fåglar, sjung, så att jag kan höra er igen. Hon kom ihåg att hon förlorat allt hon älskade förr. Hon var tvungen att följa mannens ögon – hon visste inte varför.
Inne i hans borg var hon hela dagarna upptagen med allt arbete hon skulle utföra. Hon längtade efter sin man och visste inte var han var. Hon ville så gärna vara där han var. En morgon vaknade hon tidigt och följde efter sin starke man. Han gick till en liten port som ledde till den stora skogen. Bakom porten såg Rosi sin man på en sekund förvandlas till den hemska dvärgen. Hon blev rasande över att hon låtit sig luras av dvärgen och började springa fort – bort, bort från det hemska stället. Nu mindes hon vad som hänt med henne.

Hon hittade ett hus, gammalt och tomt. Efter en stund kände hon igen det som föräldrarnas hem. Det var döda sedan länge. Fortfarande ung och vacker, rustade hon upp huset och förberedde sig på att bo där. Uppe på vinden hittade hon en vävstol. Rosi blev häpen. Hon kunde väva i de färger hon såg i blommorna och träden. Hon började arbeta och sjunga så vackert, så vackert.

… Och en dag när det kom en mogen, ståtlig man till henne för att köpa hennes vackra vävnader var hon mycket försiktig med att titta i hans ögon. Han kom nästan varje dag. Till slut sade Rosi:
– Lämna mig ifred, jag vill inte ha dig.
– Men du blir min för att jag har bestämt det, svarade mannen.

Då blev Rosi mycket arg. Hon tog en duk hon hade vävt och började slå honom med det mjuka tyget. Han blev skrämd. Han trodde att det var en jättestor fågel ovanför hans huvud och krympte av rädsla till sin vanliga dvärgstorlek. Rosi skrek till honom:
– Lämna mig ifred, jag vill inte ha dig! sade jag.
– Du ska få vara ifred om jag får några saker av dig, svarade dvärgen skrattande.
– Vad tänker du hitta på nu då? Skrek Rosi.
– Varför är du så sur på mig? Ser du, tack vare mig har du förblivit en ung flicka så länge. Säkert skulle många flickor avundas dig. Förstår du inte att du har det bra hos mig. Varför vill du inte ha mig? Frågade dvärgen och började dansa med sin fula kropp runt Rosi och försökte titta i hennes ögon. Fortfarande mycket arg lyfte Rosi upp honom med händerna, höll honom högt upp i luften och sade, medan hon med bestämd blick tittade honom i ögonen:
– Säg vad du vill, och försvinn sedan.
– Jag vill ha din lena hud, höra dina vackra sånger och se den blå färgen du har i dina ögon varje dag, svarade dvärgen snabbt och började sparka med benen i luften.
– Rosi ställde honom på bordet och satte sig ned och tänkte. Hon behövde inte tänka länge, hon visste svaret och sade:
– Du kan tvätta dig varje morgon i källan i skogen, så får du den lena huden; lyssna på fåglarnas sång – det är från dem jag får min inspiration; och titta upp i den blå himlen – det är den som jag har i mina ögon.
Dvärgen blev förstummad. Han hade inte mer här att göra. Han försvann.
Och den vackra Rosi arbetade och sjöng så vackert, så vackert. Hon blev känd i hela landet för sina vackra vävnader.

En dag kom till hennes lilla hus en ung prins som haft vägarna förbi, han var nyfiken på vem som sjöng så vackra sånger. Rosi tittade upp och blev tagen av hans vackra kropp, händer, ansikte, ögon. De tittade på varandra.

Hon visste det och han visste samma sak: att de var skapade för varandra.

UPP
Prinsens hjärta

Det var en gång en pojke som älskade att leka ensam ute på fältet och i skogen. Han trivdes bäst i sitt eget sällskap, fast han hade två systrar och många kompisar. Alla tyckte om honom, så det var inte svårt för honom att hitta sällskap till sina lekar. Men pojken Merán valde för det mesta ensamma lekar.
Han ville inte träffa andra människor. Tiden gick och den lille söte pojken växte upp till en vacker ung man. Hans långa kropp och harmoniska, ljusa drag påverkade alla så att de lade märke till honom så fort han visade sig någonstans. Men föräldrarna var oroliga för sin unge son för han ändrade inte sina vanor, han föredrog sin ensamhet som förr. Livet med alla dess sällskapslekar var inte värt något för honom.
Han var den ende sonen till kungen som regerade över ett kungarike liggande mellan sköna dalar, vackra ängar, djupa skogar och många sjöar. Sonen skulle en dag ta över detta land och regera med visdom och hjärta, på samma sätt som hans far hade gjort i så många lyckliga år.

Merán verkade inte förstå vilken framtid som väntade honom. Han fortsatte bara att leva sitt vanliga liv, och ville inte delta i viktiga möten vid kungens sida. Han sade att det skulle komma en tid då han skulle göra sin plikt men den tiden hade inte kommit än.
Hans far kallade en dag till sig Merán och sade till honom:
– Det är på tiden att du åker till andra länder och studerar. Dessa kunskaper kommer att behövas.
Merán blev överlycklig, packade sina saker och bestämde sin resa redan nästa dag. Hela hovet var förvånat över Meráns glädje och beslutsamhet, alla hoppades att den unga prinsen skulle komma hem med nya vanor att leva efter.
Merán for till Indien, Persien, Egypten och Somalia – sådana länder valde han, och då fick han göra det. Han var på resa i fem hela år. Efter den tiden kom en dag då kungen fick besök av ett sändebud med beskedet att sonen var på väg hem. Han borde komma hem om ungefär sju dagar. Merán red genom sitt land med stor glädje. Han hade besökt många andra städer där människorna levde på helt annorlunda sätt, klädde sig mycket annorlunda och pratade språk som var svåra för honom att förstå fastän han kunde många av dem.
Medan han red genom landskapen i sitt kungarike, kände han hur hans hjärta fylldes av glädje och lycka. Han förstod att han älskade de vackra dalarna, gröna ängarna och de djupa skogarna. Han red hela dagen och på kvällen nådde han en skog där han skulle övernatta. Merán tände en eld, satte sig för att vila. Efter en stund hörde han någon ropa hans namn. Förvånad vände han på huvudet men han såg inte någon. Eftersom Merán var en vänlig man sade han:
– Du är välkommen fram till elden oavsett vem du är, kom ut ur mörkret till mig.
Det var tyst i skogen, bara hans andetag hördes, men ingen kom fram till honom.
Efter en stund hörde han sitt namn ropas igen, lite närmare elden nu. Det var en kvinnas röst. Och sedan visade sig ett ansikte som var mycket gammalt, men vänligt och varmt.
– Jag välkomnar Er, varsågod och sitt, sade den unge prinsen vänligt.
– Tack, jag är väldigt hungrig sade kvinnan.
Merán delade sin portion av bröd och torkat äpple och gav kvinnan. De åt i tystnad. När kvinnan hade ätit färdigt tackade hon varmt och sade:
– Så du har förblivit snäll sedan vi träffades sist, det gläder mig.
Merán tänkte en stund och ropade sedan:
– Jovisst, vad jag är glad att se Er igen! Nu kommer jag ihåg mötet. Och framför prins Meráns ögon visade sig en bild av mötet med kvinnan.

Han hade varit tolv år gammal då, och som vanligt var han ute i skogen ensam på en av sina vandringar.
En mörk kväll hade det kommit en kvinna till hans eld som var mycket hungrig. Hon hade fått mat av honom, och sade följande ord när hon tackade för maten:
– Ditt hjärta är mycket gott och du kommer att härda det i sju år på djupet, och du kommer att under de nästa sju åren samla visdom från andra. Sedan är du klar att leda riket. Var uppmärksam under de här åren.

Merán hade inte förstått orden då, och snart glömt bort mötet med kvinnan. Tills den här natten, när han träffade henne igen. Han tittade på henne med skärpt uppmärksamhet och hon sade:
– Du är inte färdig än.
Merán förstod inte.
– Räkna åren då, sju plus sju är fjorton. Det har gått tolv år sedan vårt möte, sade gumman.
– Vad ska jag göra nu då? frågade Merán.
– Du har inte levt med ditt folk. Du måste gå och titta, lyssna på hur andra gläder sina hjärtan, hur andra lever för att njuta av livet. Du kan all visdom, du kan den hårda disciplinen, du kan själens alla gåtor, men det är bara hälften av livet. Så gå då och titta och lyssna, sade gumman.
– Är det allt jag ska göra?
– Efter ett tag säger ditt hjärta dig, vad som är bra för dig. Adjö, min lille värd.
Kvinnan försvann i mörkret.
Merán ville fråga henne mer och ropade. Men ingen kom. Han satt där och visste att han måste träffa sitt folk. Han hade inte förrän idag märkt att det fanns människor runt om honom. Han skämdes. Hans hjärta öppnades.

På morgonen fortsatte Merán sin färd och red till husen bland de vackra slätterna, och gröna ängarna. Hans glädje var stor och helt annorlunda än något han känt i hela sitt liv. Prinsen vandrade från by till by, levde bland sitt folk och lyssnade och såg.
Efter två år återvände Merán till slottet. Där väntade kungen i sorg, för han trodde att sonen var död, han skulle ju ha kommit under de närmaste sju dagarna. Glädjen var obeskrivlig. Och alla var lyckliga över att den unga prinsen delade glädjen med dem och deltog vid festerna med hela sitt hjärta.

UPP
Mannen och hans andning

En mycket gammal man satt på en sten i skogen. Han var helt försjunken i sina tankar. Men kanske tänkte han inte alls, kanske satt han bara och vilade. Vi vet inte så noga – tankar är ju så tysta. De stör ingen annan. Nästan ingen annan i alla fall.

Det var alldeles tyst runt den gamle mannen, inte ens ett löv rörde sig. Han satt alldeles stilla, länge, länge. Kanske en dag, kanske två, vem vet? Han var som förstenad. Det enda som verkade levande var hans bröstkorg som rörde sig långsamt och rytmiskt. Han andades djupt.

Mannens kropp var gammal men andningen var ung och frisk. Den lekte med kroppen, fyllde den med liv och lätthet. Det verkade nästan som om andningen var en egen person som tvingade den gamle mannen kvar i livet.

Plötsligt hördes den gamle mannens röst:
– Varför vill du inte lämna mig ifred? Du är starkast av allt jag har!
– Just därför vill jag inte lämna dig, sa Andningen.
– Men jag ser ingen anledning, sa mannen. Min tid borde vara ute. Jag har gjort allt jag skulle göra, så var snäll och lämna mig ifred!
– Är du säker på att du gjort allt du borde? frågade Andningen.
– Ja, det är jag, sa mannen. Jag har inget mer att göra här på jorden.

Det blev en lång, tung tystnad. Fåglarna satt stilla och lyssnade på tystnaden de också. De ville inte sjunga, bara ge mannen allt sitt stöd. Det var en svår stund för honom. Kanske den svåraste i hans liv.
Fåglarna, vinden, skogen kände detta. De och bara de hör tankarna. Hör det som är omöjligt att höra. Allt var tyst och väntande. På vad?

Mannen kände den överväldigande tystnaden som en gåva. Han ryckte till och såg sig omkring med stor förvåning. Det enda han hörde var hans ständiga sällskap, andningen. Plötsligt bröts tystnaden av ett fruktansvärt skrik.
– Nej!, hördes det från mannen. Neeej! Ekot svarade starkt när mannen slutade skrika. Och allt blev som vanligt igen. Fåglarnas kvittrande, trädens vaggande, vindens dansande. Men mannen grät. Han grät länge i tyst förtvivlan.

Andningen frågade:
– Vet du varför jag är så ung och stark? Mannen skakade nekande på huvudet.
– Vi borde gå sa Andningen.
– Nej, det här är min rätta plats, här vill jag vara, svarade mannen.
– Här har du inget att göra. Jag vet att du älskar det här stället, men du måste göra ännu en sak. Det var något viktigt du glömde för länge sedan, sa Andningen.
– Glömde för länge sedan? Något viktigt? mumlade mannen.
– Ja, du gav ett löfte, sa Andningen.
– Jag har aldrig lovat någon någonting. Jag vet det, för jag kan aldrig hålla ett löfte och lovade därför inget, svarade mannen.
– Jo, det gjorde du. Du gav dig själv ett löfte… sa Andningen tyst.
– O, neej! än en gång hördes mannens skrik. O, neej – jag vill dö!

– Det vill du inte alls, svarade Andningen. Vi måste gå!

Mannen reste sig och började gå. I början gick han med tunga steg men snart blev hans kropp lätt och mjuk och han rörde sig snabbt och smidigt. Han gick länge, länge. Kanske en vecka, kanske en månad, kanske ännu längre. Han lyssnade på de underbara röster han hörde runt omkring sig i skogen och han kände sig lätt om hjärtat. Han visste vart han skulle.

Han lyssnade på sin Andning och den fyllde hans kropp med styrka och glädje. Han gick snabbt och med bestämda steg som aldrig förr. Han gick tillbaka – tillbaka till livet. Till de vardagliga bekymren, till småsakerna, till människorna. Till allt det som han vägrat att leva i under så många år. Det var det han lovat sig själv – att leva helt och fullt.
Han gick hem.

UPP
Moredáns lycka

För länge, länge sedan fanns ett kungarike där kungen som regerade var högt begåvad, klok och välutbildad. Alla tyckte om hans generösa natur och beundrade hans djupa visdom. Hans folk levde lyckliga dagar år ut och år in.
En av de lyckliga invånarna i riket var en mycket förmögen mjölnare. Han hade två döttrar och en liten son vid namn Moredán. Mest drömde mjölnaren om att hans son skulle komma att bli lik hans härskande kung. Mjölnaren planerade att skriva in sonen vid de skolor som kungen hade gått för att vara riktigt säker på att sonen skulle bli så lik kungen som möjligt.
Mjölnaren själv var en enkel bonde och förstod sig inte på allt som rörde sig i skolorna men han förstod att de var viktiga för att sonen skulle kunna bli som kungen.
Mjölnaren visste att döttrarna måste gifta sig och flytta till sina mäns hem. Det var tradition sedan länge och mjölnaren tänkte inte alls ifrågasätta det. Flickorna flyttar bort, sonen kommer hem efter sina studier och stannar hemma som den viktigaste personen näst efter kungen.

Men det blev inte som mjölnaren hade tänkt sig. Han kunde inte förstå varför. Sonen Moredán gav sig iväg för att studera i en av de bästa skolorna men efter några månader kom han tillbaka och sade att han inte hade lust att plugga så mycket onödigt ”skräp” och att hans plats var här på landet.
Mjölnaren blev ursinnig, svor och motade bort sin ende son. Utan resultat, Moredán höll fast vid vad han hade sagt. I mjölnarens huvud uppstod kaos – och han orkade till slut inte längre se sonen i sitt hus. Han sade till Moredán att i hans hus fanns det inte längre plats för honom.

Moredán blev tvungen att lämna det ställe han älskade mest. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Systrarna var bortgifta, där fanns ingen plats för honom. Det enda ställe som återstod för Moredán att leva på var den stora, djupa skogen. Den underbara skogen som han älskade och beundrade för dess alla mysterier. Så fick det bli.
Moredán som var ganska opraktisk, byggde ett hus åt sig själv och där började han lära sig att leva med sig själv och naturen. Det var inte lätt i början, Moredán hade inte lärt sig hur man arbetar med sina händer. Nu var han tvungen att göra det. Tiden gick.

I mjölnarens by och i många andra byar började man berätta om en mycket klok man som kunde bota alla sjukdomar, hjälpa till med alla problem och besvär man hade. Det räckte bara att hitta hans hus i den stora skogen. Med tiden var det inte längre svårt att hitta hans hus eftersom det uppstod en smal stig som ledde fram till det.

Mannen vars namn ingen visste hjälpte alla som kom till honom utan att bry sig om att ta betalt. Tacksamma människor gav honom mat de tyckte om; bröd, ost, kakor, makaroner, grädde, potatis och mycket, mycket annat. Köttet de gav honom rörde han aldrig. Det fick djuren i skogen.
Han var mycket omtyckt av alla och fick namnet Doktorn. Hans visdom blev känd i hela kungariket och ingen visste vem den kloke mannen var. Men vi vet att det var Moredán.

En dag hände det att den gamle mjölnaren blev mycket sjuk och övertalades att vända sig till mannen i skogen, men han var så svag att han inte kunde ta sig dit. Hans förtvivlade maka hittade stigen som ledde till ”Doktorn” och sprang hela vägen dit. Hon lade fram sitt ärende och började gråta inför det tysta och varma ansiktet inramat med fritt växande hår, mustasch och skägg. Hon förstod inte att bakom det fanns hennes älskade son som hon sörjde så mycket men Moredán kände igen henne och hans hjärta började bulta starkt. Det var första gången efter det att han flyttat till skogen som han kände sina upprörda känslor. Han började gråta. Han grät i tystnad. Det tunga han hade haft i bröstet under alla år försvann plötsligt. Kvar fanns bara tårar. Nu förstod han. Han hade inte gråtit ända sedan han lämnat sitt hem. Han hade inte kunnat. Modern tittade på honom och förstod. Hon kände igen ögonen. Ögonen som bara hennes pojke hade. Hon sade ingenting.

För första gången på många år skulle Moredán gå till byn. Han gjorde det med nyfikenhet.
Den gamla byn han hade lämnat för länge sedan levde bara i hans fantasi. Nu var allting så annorlunda. Modern ledde honom till kvarnen – den stod kvar i oförändrat skick på den höga backen där vindarna bestämmer sina möten.

Moredán blev glad att se det han hade haft i hjärtat. Han kände glädje. Solen lyste klart på den ljusblå himlen och landskapet var som Moredán drömt i sin ensamhet i skogen. Han kände sig lycklig. När han steg in där hemma tittade han länge på allt omkring sig. Ingenting var ändrat. Han hörde modern säga:
– Allt står här oförändrat. Jag vet att min son ska komma tillbaka och jag vill att han ska känna igen sig och se att allt väntar på honom…

Moredán tog ett djupt andetag och steg in i den sjuke mannens rum. Han ville inte tänka på att det var hans far. Han måste klara av ärendet han hade kommit dit för.
Mannen som låg i sängen var bara som en grå skugga av en människa. Moredán blev skrämd. Han kände på mannens hjärta. Det slog oregelbundet och osäkert. Moredán sade:
– Sorgen bor i ditt hjärta. Jag ber dig att släppa den. Den gamle mannen öppnade ögonen och tittade på Moredán med ögon som ett döende rådjurs. Moredán som var tränad så länge i att läsa människors känslor och tankar visste vad den gamle kände och vad han ville. Han sade till den gamle, slitne mannen:
– Du måste kunna förlåta dig för det du gjort. Du kan inte ändra livet bakåt.
Mannen började gråta tyst. Moredán sade igen:
– Vill du träffa din son?
– Oh, nej, han lever inte nu och det är mitt fel, sade den gamle mannen tyst.
– Om du vill kan du träffa honom, jag vet var han finns, sade Moredán.
Mannen svimmade. Moredán masserade hans hjärta, mumlade och sjöng. Den sjuke mannen fick droppar i munnen. Moredán väntade länge. Hur länge visste han inte. Han visste att den sjuke skulle öppna ögonen igen. Och så blev det.
Moredán, som satt och blundade en stund, hörde plötsligt:
– Moredán, det är du min lille pojke, det är ju du. Det var hans far som hade känt igen sonen i en dröm. Det var i sömnen som Moredáns tankar och känslor hade träffat fadern och det var i sömnen mannen fick se sin son.

Lyckan är oberäknelig.

Självklart stannade Moredán hos sina föräldrar och blev som hans far hade önskat för länge sedan – den viktigaste personen näst efter kungen i hela riket.

UPP
Den lycklige mannen

En man i de bästa åren, satt på en bänk vid en sjö. Han kände denna sjö väl. Bättre än sig själv. Bänken var gammal och nött men med tacksamhet bar den mannens vältränade vackra kropp. Det var ganska kallt, men soligt. ”Den bästa tiden på dagen” tänkte mannen och tittade med njutning på solnedgångens strålar. Mannen var nöjd. Det doftade av sommar och vind. Denna doft kände han väl igen. han hade burit den inom sig under mörka dagars tid på vintern. Han kände ingen oro över sin existens. Allt var i sin ordning tack vare hans disciplin. ”Det är så här ska det vara” tänkte han.
Medan han satt där och vilade aktivt en stund innan han begav sig ut på sjön för att paddla märkte han en förändring på vattenytan. Ingen annan skulle ha märkt någon skillnad men han gjorde det. Som sagt, hade han känt denna sjö väldigt länge, man kan säga att den var en del av hans väsen.
Vattenytans spegling av ljuset förändrades. Det var ovanligt, solstrålar lämnar vattenytan i en viss vinkel och detta stämde inte.
Han böjde sig fram. Någonting hände. På andra sidan viken, där det borde vara skugga, lyste på vattenytan ett underbart förtrollande ljus. Mannen blev nyfiken. Det var första gången han såg en sådan förändring under solnedgången. Vad kunde det vara?
Under alla de år han besökt sjön vid den här tiden på dygnet hade han vant sig vid åsynen av samma trygga orgie av ljus. Fastän det fanns olika varianter av solnedgången var känslan den samma. Han hade minnesbilden lagrad. Nu bröts detta.
”Naturens under” tänkte mannen och försökte glömma synen som om den aldrig hade visat sig. Han tänkte också att han måste ha sett fel. Han vände huvudet åt ett annat hål, tittade på fåglar. Tittade på sin kanot, sina fötter… Sedan plötsligt tillbaka till ljuset. Det var starkare och klarare. Men efter en stund försvann det helt.
Mannen reste sig och gick vidare till sin nästa aktivitet – var strax som vanligt ute på sjön och paddlade.
Från början tänkte han närma sig ljusets plats, men han ändrade sig och började göra det han brukat göra i många år. Han tyckte om vanor. Detta var för honom som en ritual och han ville inte bryta den. Han kallades ju mästare i sin fack.
Mannen fortsatte sitt vanliga aktiva liv. Han tycktes glömma bort ljuset. Det var oväsentligt. Det var drömmerier, ingenting märkvärdigt.

En dag kände han en stark längtan. ”Vad är detta?” tänkte han. Jag har ju allt jag behöver. Varför längtan? Vad är det med mig? Håller jag på att bli gammal?
Han tittade sig i spegeln men fann inte några oroväckande förändringar. Hans ansikte utstrålade självförtroende, styrka, självsäkerhet, välgång – en manlig skönhet som han både accepterade och hade glädje av för han tyckte om det motsatta könet som beundrade honom. Nej, han såg inte orsaken till denna längtan. Han hade ju allt.

På natten drömde han om stora fåglar vid den lysande sjön och när han vaknade förstod han att han längtade efter det lilla ljuset.
Han väntade otåligt på att få gå till sjön. Kanske skulle han få se detta mirakel igen.
Det blev många sommarkvällar vid sjön. Han glömde flera gånger bort att paddla, upplevde någon annan sorts lycka medan han väntade på miraklet. Han började älska tystnaden i sin kropp som motsvarade tystnaden runt omkring. Detta var någonting nytt. Det bröt hans vanor utan att han förstod det.
En kväll hände det igen. Det var kortare dagar, det var sensommar, men det hände likväl.
Ljuset uppenbarade sig på nytt. Utan en tanke hoppade mannen i vattnet, simmade med all sin kraft fram till ljuset. Han tittade på den bländande vattenytan.
Det han såg förvånade honom, det var inte vad han förväntat sig. Det strålande ljuset hade hans egen ansiktsform. Det var hans ansikte, bara ännu vackrare, ännu renare och med någon slags ny styrka som han inte kunde beskriva med ord.

UPP
Nutellas visdom

Det var en gång en mjölnarhustru som var känd som en särskilt klok och förståndig kvinna.
Hon var lika klok som hon var vacker. Oftast vill man inte förknippa skönhet med visdom. Man tror att Gud vet vad han gör när han ger den ena en gudomlig kropp och den andra gudomlig visdom.

Man tror att vår gode Gud inte gillar både det ena och det andra i en enda kropp. Men med Nutella var det annorlunda. Kanske föddes hon i ett ögonblick då Gud tyckte om att experimentera lite eller leka med sina möjligheter? Kanske han har någon slags humor som vi inte vet om? Det går ju så många olika individer på vår jord… Men jag kan inte ens med bästa vilja avgöra om Gud skojar med oss… kanske för att visa hur små och obetydliga vi människor är, i förhållande den outgrundliga makt han har över oss.

Som sagt, Nutella var det bästa beviset på att han kan överraska oss.

Mjölnaren, en vacker och välskapt ung man, var överlycklig när hans frieri blev positivt emottaget. Han hade varit förälskad i Nutella i många år utan att våga närma sig henne. Det blev hon som hjälpte honom med det, hennes ögon och hennes leende avslöjade hennes känslor för honom. Mjölnaren älskade sin vackra hustru över allt annat på jorden. I motsats till Nutella var han en väldigt jordnära, rationell och konkret man.
Vurden – så var hans namn – brydde sig egentligen inte om hur klok hans hustru var. Hans konkreta syn på livet utgick från den styrka som fyllde varenda muskel i hans långa och starka kropp. Allt vad han upplevde kom till honom genom kroppen. Man kan säga att han använde hela sin kropp för att tänka och leva. Det betyder inte att han inte använde sin hjärna, det gjorde han visst, men fast förknippat med hela sin kroppsliga existens.
Hans hustrus tänkande var lätt och osynligt, intuitivt, snabbt som en vind och djupt som korpens öga.
Nutella och Vurden var ett mycket lyckligt par och för att lugna dig, min käre läsare, försäkrar jag dig att de kommer att förbli lyckiga livet ut – oberoende av vad som händer i deras liv. För de passade för varandra som hand i handske. Det är bara olikheter som kan förenas i en underbar harmonisk dans. Det är bara kontraster som dras till varandra, det är bara… Jojo, nu räcker det, man kan sjunga många lovsånger om deras harmoniska kärlek, men vi ska inte göra det här, kanske någon annan gång, någon annan tid…
Nutellas visdom var inte förknippad med hennes kropp, men den var i henne tack vare att hon hade en kropp, för utan den skulle hon inte kunna förmedla visdomen till oss. Trots att hon var ung var den orsaken till att många människor sökte sig till för henne att rådfråga om sina djupaste problem. Hon försökte att hinna med både hushåll och sin livsuppgift – att hjälpa andra.
Hennes lycka gav henne så mycket energi att hon trots sina långa arbetsdagar lyste i hela sin gestalt. Nutella kunde detta man kan kalla att leva lyckligt varenda sekund av livet.
För henne existerade inte tiden, hon levde i det ständiga nuet. Och eftersom hon var klok blev det ett väldigt lyckat resultat. Hennes visdom var medfödd. Den här typen av visdom kan man inte lära sig i någon skola eller på något universitet och hon gjorde det inte heller för hon var en enkel bondflicka.
Den här typen av visdom får man bara när man på något sätt är utvald av Gud. Hon hade fått denna djupa visdom om livet som en gåva.
Man måste ha en speciell känslighet som kan vara väldigt besvärlig för både en själv och för omgivningen för att få den. Råkar man i olämpligt sällskap med denna känslighet kan det verkligen gå illa.
Nutella hade tur, hennes liv var harmoniskt och lugnt, hon omgavs av goda människor och mycket natur.

Nutella växte med sin medfödda visdom, öppen och naturlig och vänlig mot alla. Hon hade inte några bekymmer.
Tills en dag då harmonin bröts hastigt och oväntat. Hon vaknade på morgonen och upptäckte att hennes make Vurden var spårlöst försvunnen.
Han hade inte sovit med henne i alkoven den natten. Alla letade efter honom hela dagen men ingen hittade det minsta spår efter Vurden.
Alla tyckte synd om Nutella, för de visste hur djupt hon älskade sin make.
Man kan tycka att hon borde ha varit alldeles ifrån sig av förtvivlan. Men det första som mötte Nutella efter det att hon upptäckte försvinnandet, var att kaoset i kvarnen var obeskrivligt – det fanns ingen ledare där – och arbetet blev inte gjort. Nutella tvingades att ta itu med detta. Hon ställde allt i ordning efter en enda tanke: ”Vad brukar Vurden göra i en sådan här situation? Han kommer ju när som helst och tar över efter mig så allt måste vara i sin ordning”.

På kvällen under aftonbönen satt hon djupt försjunken i sig själv en lång stund. Hon letade efter sin man. Hennes lätta tanke lyfte henne upp till himlen och därifrån försökte hon hitta den plats där Vurden befann sig.

Många kvällar gjorde hon så. Eftersom hon var ung och oerfaren av att vandra på detta sätt var hon tvungen att lära sig urskilja orsaken till sitt letande bland många frestelser för att inte gå vilse.
Efter sju dagar visste hon vart hon skulle. Hon kände värmen i sitt hjärta.
”I kväll ska vi mötas” hade hon sagt till sig själv. Och under djup tystnad fann hon sin käre make sovandes djupt inne i skogen.

Han såg trött ut, andades tungt och bar tydliga tecken efter tungt kroppsarbete. Bredvid honom låg en stor hund.
Nutella tittade sig runt. Inte så långt från Vurdens sovplats tornade en stor borg upp sig och hon visste var hennes älskade man befann sig. Det var den Svarte riddarens borg.
I sin tanke närmade hon sig Vurdens öron och försökte trösta honom, men hans nästan medvetslösa kropp visade att hans sömn var för djup för att han överhuvudtaget skulle höra någonting på hela den långa natten.
Nutella bestämde sig då för att träda in i sin makes drömvärld. Där lyckades hon såtillvida att han började drömma om sin hustru. Han såg henne sjunga en vacker sång sittandes vid en liten sjö i skogen.
Hon sjöng en kärlekssång om ett par som förenas efter lång tids separation. Hon sjöng väldigt vackert, så vackert att till och med hunden lyssnade med spetsade öron utan att morra en enda gång. Sången upprepade samma refräng:

”Som månen och solen
förenade i helhet
som vatten och havet
är vi alltid Ett
utan avstånd utan tid
över molnen överallt är vi.”

Sången var mjuk och vaggande och fick så Vurdens kropp och själ att vila djupare och mjukare. Han andades lugnt och stadigt.
Nutella kände att det gjorde honom lycklig och fortsatte att sjunga länge, länge. Hon visste om att denna sång skulle hjälpa dem att förenas.
Hon förstod inte hur det skulle gå, men i detta ögonblick var det viktigaste att hålla sin käre make i förvissning om att hans situation skulle komma att ändras.

Många nätter träffades de på detta sätt. Att träda in i Vurdens drömvärld blev enkelt för Nutella men hon hade problem med att lämna den. Hennes längtan dämpade hennes tankar och Nutella tycktes nästan försvinna in i sin makes dröm. Det hände att hon dröjde länge innan hon slet sig loss.
Folk omkring henne märkte att Nutella blev blek och liksom genomskinlig. Det verkade som om en del av henne inte var med i de vardagliga sysslorna.
När några små barn började springa efter Nutella och skratta åt henne för att hon inte gjorde spår i sanden där hon gick, då stannade hon och började lyssna på barnen.

På kvällen fördjupade hon sig som vanligt i bön, lyfte upp sin tanke, nådde sin käre make i hans dröm… Men efter det att hon hade sjungit sången färdigt den här gången, sa hon att det var sista gången hon besökte honom i natt. Resten måste han ordna själv om hennes liv var viktigt för honom. Vurden vaknade ur drömmen svettig och förskräckt. Han hade inte förstått mycket av drömmen men han visste att hans älskade hustru var i fara.

Svarte riddaren hade makt över sina fångar genom det att han tog deras minnen i besittning. Det var viktigt för honom att de byggde hans borg utan speciella belastningar och tankar så länge han behövde dem. Svarte riddaren plockade upp de människor han tyckte var starka nog att arbeta hårt och länge. Han brydde sig inte om när de dog.
Den svarta hunden vaktade hans fångar flitigt och det hände aldrig att någon rymde därifrån.
Svarte riddaren hade väldig makt och han hade många konster till hands för att bredda den. Hans tankar var mörka och hans begär likaså. Han hade sett hur Nutella besökte fången Vurden i dennes drömvärld. Tittade med nyfikenhet på hennes sätt att försöka få tillbaka sin make, och skrattade ofta vid tanken på hur hon skulle misslyckas.

Han hade tänkt ut en plan att stänga in den vackra kvinnan i Vurdens drömvärld och på detta sätt få makt över henne också. Han planerade att ta henne till sitt slott som livskamrat. Nutellas skönhet bländade honom och hennes utstrålning påverkade den Svarte riddaren så att han till och med lyssnade med nöje och nästan glädje på den sång Nutella sjöng.

Den svarte Riddaren började ana att han inte hade tillgång till känslor som denna kvinna sjöng så vackert om. Han ville gärna undersöka vad det var för något han inte kände till. Han lyssnade på sången och lärde sig den till och med utantill, men han kunde inte tränga igenom dess kraft. Sången var inte ämnad för honom, den kunde bara förstås av Nutellas make.

Svarte riddaren var så väldigt ond på grund av att något tyngde honom.

En kväll bestämde han sig för att förverkliga sin plan och fånga Nutella och det skulle han göra i Vurdens drömvärld, dit Nutella brukade komma.

Svarte riddaren trängde sig in i Vurdens dröm i just det ögonblick som Nutella lämnade den och Vurden vaknade.
Den Svarte riddaren var fast i drömmen som blev så abrupt avbruten.
Varken Nutella eller Vurden förstod vad som hände. Vurden som fick sina minnen tillbaka blev orolig och rusade iväg genom skogen tillbaka till sin by. Hans längtan, förtvivlan och oro drev honom dag och natt, han kunde inte längre sova.
Förståeligt nog kunde Svarte riddaren som var fångad i Vurdens drömvärld inte befria sig därifrån så länge Vurden inte sov en enda sekund. När Vurden till slut nådde sin by och träffade sin hustru, visste han inte vem han tog med i sina drömmar.
Men Nutella såg vad som pågick. Hon gladdes mycket av att återse sin make, men hon tänkte också på hur hon skulle få den Svarte riddaren att ändra sina planer på att fånga henne.
Genom att be förstod hon att den starke Svarte riddaren hade en svag punkt. Han kunde inte gråta, gjorde han det så skulle hans hjärta brista.
Nutella tänkte länge på hur hon skulle kunna få honom att gråta och fann en enkel lösning.

Hon bad sin käre make att äta mycket lök och vitlök, så mycket att hela hans drömvärld skulle komma att lukta av de starka kryddorna.
Stackars Vurden blev tvungen att äta till kvällsvard: löksoppa och bröd med lök och vitlökssmör med peppar på. Han förstod inte varför han måste göra det men eftersom Nutella var så envis och bad honom om det så gjorde han det, för han älskade henne – som vi redan vet – över allt annat på jorden.

Efter maten var han så trött att han somnade vid bordet, och… Jo, precis som Nutella önskat började det att lukta av de starka kryddorna i Vurdens dröm. Det luktade så mycket att den Svarte riddaren inte kunde hejda tårarna från att rinna från hans ögon som ett vårregn.
Här slutade den Svarte riddarens liv enligt planerna.

När Svarte Riddaren dog i Vurdens drömvärld, då trängde sig Nutella dit för att slänga ut den döda kroppen. Hon ville inte att Vurden skulle bära denna tyngd en enda sekund längre.

På morgonen fann mjölnarens medhjälpare en jättekropp av en svartklädd riddare ute på fältet. Folket i byn kände igen Svarte riddaren och gladdes hjärtligt.

Nutella var mån om att kroppen blev buren till hans borg i skogen och att den där begravdes enligt de vanliga sederna. Hon kände sorg över det hon hade varit tvungen att göra men i sin djupa visdom visste hon att det var det enda sättet att nå Svarte riddaren på och att han tack vare sina tårar blev en känslig människa igen fast på den andra sidan av livet.
Hon kunde till och med prata med riddaren om händelsen senare, på den plats där han var sedan han lämnat jorden.

UPP
Flodens värme

En man i mogen ålder, satt vid floden och blickade ner i den svävande, levande massan. Han var försjunken i tankar. Hans ögon hade samma färg som vattnet. Kanske vattnet avspeglade sig i hans ögon?
Mannen rörde på sig och med kärleksfulla ögon tittade han sig runt på stranden. Allt omkring honom var i fullständig harmoni.
Han reste sig och började gå med strömmen. Hans kropp rörde sig med lätthet, harmoniskt. Solen sken på hans rygg.
Plötsligt hörde han en kråkas skrik. Ett oroligt, genomträngande, skrik. Mannen stannade till och började titta sig omkring. Han märkte ingenting som kunde orsaka sådan oro hos kråkan. Efter en stund hörde han återigen kråkans skrik. Den här gången såg han kråkan. Fågeln flög på andra sidan floden. Flög runt någonting som såg ut som en stubbe. Mannen stannade till och tittade. Det var någonting som drog hans uppmärksamhet till sig. Han gick ner till vattnet och med snabba rörelser simmade han tvärs över floden. Han började tydligt se att på andra sidan floden låg en människa. Han sprang med snabba steg. Det var en ung kvinna. Hon andades med korta, tunga andetag. Han tvättade hennes ansikte, gav henne lite vatten att dricka.
Kvinnan låg på marken, svag och hjälplös. Mannen byggde en koja och gjorde en bekväm bädd av mossa och löv. När kvällen kom bar mannen in kvinnan och lade henne på den mjuka bädden. Kvinnan darrade i hela kroppen. Mannen sa:
– Jag ska värma dig med min kropp, det är det enda jag har att värma upp dig med, så var inte rädd. Sedan kramade han henne med sin friska, starka kropp, länge och bestämt.
Kvinnan slutade att darra. Hon somnade som en liten fågel under mammans trygga vingar. Mannen kunde inte somna, han ville inte. Han började känna hur ådrorna fylldes i honom. En flod av värme i hans levande, pulserande kroppsmassa.
Han simmade idag för andra gången, men den här gången i sin egen flod. Mannen tänkte på vatten och började förstå varför han älskade floden så djupt: han var fylld av floden. Floden och han, det var ingen skillnad. Han kände sig gränslöst lycklig! Han ville tacka kvinnan för hennes närvaro, men hon sov. Mannen grät, tyst och befriande. Efter en stund började han att le och tänkte; min flod får inte plats i mig, kanske blir det en syndaflod här om ett tag… sedan somnade han. När han vaknade, märkte han två ögon som tittade på honom. Stora, grågröna ögon.
– Det är floden, tänkte han.
Men det var det inte. Det var kvinnan.
– Tack, för att du finns, sade mannen.
Kvinnans ögon verkade överraskade. Sen log hon och sade:
– Jag vet att jag älskar dig.

UPP
En manlig man

Jag måste berätta för er om allt som hände. Allt som var så vackert, så vackert att jag ibland har svårt att tro att det hände i verkligheten – i min verklighet.

Vem jag är? Jag är en ”manlig man”, om man citerar mina bekantas uttalanden. En manlig man betyder för vissa väldigt mycket. För vissa, kanske till och med för de flesta – men inte för mig. De vill bli det utan att förstå vad det är.
Alltså, en ”manlig man”, betyder någonting som det är värt att söka sig fram till. Och jag kallas så, utan att ens ha försökt göra något. Men tillbaka till början, jag skulle berätta någonting.

Det var en sommar för länge sedan. Jag var en ung och mycket oerfaren pojke som inte alls visste vad livet innebar. Min mor var en söt kvinna med romantiska drag. Eftersom hon var rik behövde hon inte känna på livets hårda sidor som tungt arbete. Som romantiker svävade hon ovanför verkligheten i år efter år. Och jag tillsammans med henne.
Hon och jag liknade varandra mycket. Ibland klädde hon mig i klänning och lekte docka med mig liksom en dotter. Jag tyckte mycket om det och jag bad henne göra det oftare. Ibland var jag ”flickan” flera veckor i sträck. Vi dansade i de tunna vita klänningarna ute på ängen. Jag tyckte om att plocka blommor, prata med fåglarna, springa efter fjärilar och att vara helt och hållet min mammas älsklingsdotter. Det var underbara tider. Min mor gick med på det med sin fantasi, sina känslor och sin kvinnliga mjukhet. Jag var mer eller mindre lyckligare som ”flickan” än som den pojke som jag var född till.

Tiden gick och jag ville inte skiljas från min mor, fast min far uppmanade mig att börja syssla med pojklekar – annars skulle jag inte bli någon karl. Men jag vägrade. Mamma var den viktigaste i mitt liv. Jag frågade henne:
– Vad skulle du säga om jag blev flicka på riktigt en vacker dag?
– Jag skulle vara riktigt glad, svarade hon. Men vet du att det bara är möjligt i den värld vi lever i, inte i någon annans?
– Jag vet det, det är det bästa vi har, det är därför vi är så lyckliga, sa jag till henne. Det är därför jag kan bli en flicka. Om jag verkligen, verkligen vill.
– Vill du då? frågade min mor och gick för att dofta på en vacker ros.
Jag visste att jag ville det. Jag kunde inte förlora min mors kärlek på grund av oviktiga pojklekar. Så jag satte mig på ängen bland blommorna och började prata med dem. Jag sade:
– Hjälp mig, snälla ni, hjälp mig att vara en flicka. En flicka söt som min mor. Jag kände de underbara dofterna och fukten från jorden från alla sidor och vaggades mjukt till sömns. När jag vaknade kände jag lätthet och lust att dansa. Jag visste det – att jag hade blivit en flicka!
Det blev stor uppståndelse hemma, men jag brydde mig inte om det. Jag var det jag hade velat bli. Min mor tittade på mig med annorlunda ögon än hon brukade göra. Hon tittade in i mina ögon med stor uppmärksamhet.
– Jag är en flicka, sade jag.
– Kan det vara möjligt, frågade hon tyst.
– Men du sa ju ”om jag verkligen ville” – och jag ville det. Och jag är ju din älsklingsdotter nu, eller hur? Frågade jag, lite besviken över att hon inte dansade med mig av glädje.
– Jo, det är du, sade min mor och kramade om mig.

Vi lekte, dansade och sprang i våra vackra klänningar, men det var inte som förr. Jag trodde att det tillhörde flickans känslighet och tog det som ett bevis på att jag var en flicka.
Jag lärde mig spela instrument, att vara snäll mot män som kom för att besöka oss. Jag lärde mig dansa mer graciöst i salongen (vi dansade inte länge ute på ängen, eftersom det inte passade – jag var för vuxen). Jag lärde mig också att brodera. De timmar vi satt och broderade, min mor och jag, var de dyrbaraste för mig. Jag var hos henne. Men det var nu jag som pratade, sjöng och svävade i fantasiberättelserna; min mor satt för det mesta tyst med ett längtansfullt leende. Vad jag älskade henne. Jag ville hela tiden vara hos henne. Hon var min enda lycka. Hon var min ögonsten. Men ibland blev jag rädd… rädd för någonting som jag inte förstod. Rädslan växte ibland till väldig storlek – mörk med ännu mörkare ögon.
Jag försökte prata om detta med min mor. Men hon svarade:
– Tänk inte på det, du har ju din fantasi, du kan drömma bort de där känslorna. Jag försökte göra som hon sade, men jag misslyckades. När jag var ensam, kom den stora rädslan. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Men när jag träffade min mor glömde jag allt igen och kunde vara lycklig som förr.

Tiden gick. Jag fick en present från min far: en liten valp. Valpen var söt, den var den sötaste varelse jag sett i mitt liv. Jag blev tokig i honom. Vi blev som galna så fort vi kom ut. Jag sprang vilt efter valpen och ingen kunde hejda mig, inte ens ”att det inte passar för en flicka att springa så”.
Jag blev lycklig på ett annat sätt. Nu var det vinden som jag jagade och började älska så innerligt. Nu var det träden med sina fåglar som lockade mig. Jag började, med min älskade hund, att gå i skogen. Jag vandrade, sprang och till och med övernattade i den ”förskräckliga” skogen, som min mor uttryckte det. Hon var rädd – inte jag.

En gång hoppade min tokiga valp – stor men mycket oerfaren – ut på en sten i floden och försvann ner i vattnet. Jag blev utom mig. Utan att förstå vad vatten var, hoppade jag i floden och började leta efter min älsklingshund. Jag visste inte då att hundar kan simma och när jag såg honom i mitten av den djupa avgrunden under ett stort vattenfall började jag simma till honom med en enda tanke: Han får bara inte drunkna. Jag simmade utan att förstå att jag lärde mig simma i detta ögonblick.
Vattnet kändes befriande, underbart friskt och mystiskt på samma gång. Och så härligt det var att simma. Den lyckan kom så överraskande till mig att jag häpnade. Jag rörde mig i vattnet som en fisk. Bredvid mig fanns hunden, lika lycklig som jag. Jag kände ett skrik inom mig. Ett skrik av galen glädje. Den brast – och jag häpnade den dagen för andra gången: det var en mans röst, djup, stark och ung. Och det var min röst. Jag skrek och sjöng och lekte eko med naturen, och jag simmade och simmade. Min lycka kände inga gränser.
– Jag har hittat mig själv! Skrek jag in till de höga träden, mörka buskarna, gröna ormbunkarna och till fåglarna. Jag simmade länge. Till sist gick vi upp ur floden. Jag var naken och lång.
– Tycker du om din nya husse? Frågade jag valpen, som betraktade mig nyfiket med huvudet på sned. Ja, det gjorde han, han hade ju vetat allt om mig sedan länge.

UPP
En korp

När jag tänker på fåglar blir jag alltid glad – eller rättare sagt, när jag är ute och träffar fåglar, då händer det underliga saker med mig. Fåglarna är speciella varelser, mycket individuella. De är härskare.

Hur jag vet det?
Det var länge sedan, så länge att vi inte behöver prata om tiden. Då fanns inte något sådant som tid. Det fanns ej heller jäkt eller stress. De dagarna tyckte jag mycket om att gå ut i skogen redan tidigt på morgonen, när alla sov. Bara jag och min vita katt var uppe, min vita katt som brukade vakna för att ge sig ut han också.

En morgon vaknade jag särskilt pigg och glad – solen lyste med ett ovanligt sken och jag tog det som ett gott tecken inför min vandring. Det var ovanligt ljust. Ljuset liksom tvättade allt i ett gyllene bad och förvandlade det till ett levande sagolikt landskap. Jag gick ut, tittade med förtjusning i solens ansikte och kände mig underbart lätt. Jag sprang till grinden och sedan ut till den älskade skogen. Katten följde efter mig. Då plötsligt hörde jag en röst:
– Låt inte din katt komma till skogen, det är farligt idag.
Jag försökte se efter vem det var som uttalade orden men hittade ingen, så jag försökte gå vidare. När orden upprepades blev jag skrämd, tog katten i mina händer, vände hem och låste in honom. Efter en stund var jag tillbaka på samma ställe i skogen. Jag var mer nyfiken än rädd.
Det hördes inte något mer. Jag trodde att det var solens ovanliga ljus som förvandlat min hörsel. Jag stannade till och tittade på solstrålarna igen. Gyllene trådar fyllde mig. Jag började känna mig sömnig och trött, lade mig på gräset för att vila. Jag njöt av solen. Blundade och bara låg där. Fåglarnas ”kraxande” hördes. Jag tänkte:
– Fåglarna har det underbart, de är friare än jag.
Jag somnade, och väcktes av ett oväsen. Jag vet inte hur länge jag hade sovit, men när jag vaknade hade allt blivit annorlunda. Solen lyste nästan vit och oväsendet visade sig komma från de många korpar som satt omkring mig.
Jag såg med förtjusning och en obeskrivlig nyfikenhet på näbbarna, vingarna, klorna. Särskilt fångade ögonen mig. De ögonen visste allt om mig. Jag ville lyfta upp min hand och ta på den största korpen, men jag kunde inte, för jag hade inga händer. De hade blivit till vingar. Först, blev jag skrämd men när jag rörde vingarna och upptäckte att jag kunde flyga häpnade jag istället av glädje. Jag flög som en galning runt platsen och skrattade och skrattade.

– Är det inte skönt att vara en av oss?
Det var rösten som jag hade hört på morgonen. Det var den största korpen som sade detta. Jag frågade:
– Vad är meningen med att jag har blivit en fågel?
– Du tillhör ju oss, fast du föddes som pojke, svarade korpen.
– Tillhör er? Hur kan det vara så? frågade jag.
– Jo, du tillhör oss, svarade ledaren – hur underligt det än kan låta för dig. På sista tiden har du börjat leva mer som en vanlig pojke och börjat glömma att du tillhör oss, det är därför vi kallade dig till oss.
– Men jag är en pojke, svarade jag.
– Ja, det är du, svarade ledaren.
– Kan jag inte få vara en pojke då? frågade jag.
– Vanliga pojkar, eller rättare sagt vanliga människor, lever med rädsla. Du levde många år utan den, sade ledaren.
– Vad är rädsla? frågade jag.
– Du har slutat att lita på dig själv som du gjorde förr – förstår du vad jag menar?
Jag bara anade, men jag kände vad korpen sa. Hela tiden visste jag att min mamma gjorde mig svag när hon grät av oro över mina vandringar till skogen. Jag hade börjat tänka på henne varje morgon innan jag gick ut. Fast lusten att ge mig ut förblev starkare. Bara ibland tänkte jag på hennes uppmaningar och då blev jag rädd.
– Min mor säger att hon älskar mig och inte vill att jag dör, sade jag. Hon säger att skogen är farlig.
– Vi ska flyga högt upp och så ska du känna igen allt jag vill visa dig, sade ledaren. Och känna ditt ljus igen.
Vi flög upp i luften, och min lycka var outsäglig. Att känna vind, solens värme, se alla träd med mörka skuggor, svänga runt – det var det jag älskade. Den känslan hade jag när jag var i skogen som pojke; att tillhöra något slags mirakel som jag bara kunde uppleva när jag var ensam. Jag kände mig lycklig.

Plötsligt märkte jag att jag flög ensam. Först började leta efter korparna men sedan återupptog jag flygningen och njöt av den länge. Jag saknade inte någon.
Framåt kvällen blev jag nyfiken på hur huset där jag bodde såg ut. Jag tänkte på mina föräldrar. Plötsligt kände jag att jag ville till dem. Jag satte mig på verandan. Efter en stund hörde jag min vita katt som satt på gräset och tittade på mig.
– Så fort du ger dig iväg utan mig så växer fjädrarna ut på dig eller så händer det något annat, hörde jag honom säga.
– Jo, jo men det var för sista gången – sade jag och hoppade ner från verandan. Jag kände igen min – pojkens – tyngd när jag dunsade i marken.

UPP
Möte

– Du, vi kan väl leka tillsammans, du och jag, säger en tuff liten pojke till en liten flicka som står ensam vid vägen. Det är konstigt att jag inte sett dig här förut, fortsätter han.
– Men jag bor ju här, säger flickan.
– Det gör jag också, säger pojken, men inte precis som du.

Nu tittar flickan noggrant på pojken. Han ser sur och elak ut och hon känner inte igen honom.

– Vem är du? frågar flickan.
– Jag är den som kommer till barn som är sura och arga, säger pojken.
– Men jag är inte sur, säger flickan.
– Jo, det är du, annars hade du inte mött mig, säger pojken.
– Kanske är jag sur. Jag tycker inte om någon längre, säger flickan.

– Då är du min kompis; jag känner precis som du, säger pojken.
– Tycker du inte heller om din mamma? frågar flickan.
– Nej, det gör jag inte. Hon vill att jag skall bli som mina äldre bröder – stor, fräck och kall, säger pojken.

– Fryser du? frågar flickan.
– Det gör jag jämt, svarar pojken.

– Kom då, så skall jag värma dina händer; jag vet hur man gör, säger flickan och tar hans händer i sina. Dina händer är kalla som isbitar, har du inget hjärta som kan värma dig? Min mamma säger att värmen kommer från hjärtat.
– Jag har inget hjärta, säger pojken och börjar darra i hela kroppen.
– Det måste du ha för annars kan du inte leva, säger flickan.

– Jag har inte sett en djävul med hjärta, skriker pojken. Jag är rädd!

– Är du en djävul? Men du ser ju ut som en vanlig pojke, säger flickan. Jag värmer dig mera, så du blir lika varm som jag. Var inte rädd!
– Jag försvinner från dig om du slutar vara arg, skriker pojken.

– Jag skall hålla dig hårt så att du måste stanna och bli varm. Sen kan du försvinna, säger flickan lugnt och håller honom fast och bestämt i sin famn.
– Det är skönt att bli varm, säger han och känner hur hans kalla kropp blir varmare och varmare. Hans ansikte mjuknar och ögonen fylls med tårar.

– Varför gråter du? frågar flickan.
– Kallas det att gråta? undrar pojken. Det är så annorlunda att vara varm.
– Känns det skönt? frågar flickan.
– Ja, men min mamma säger att när en djävul gråter blir han en ängel med varmt hjärta. Jag har alltid varit rädd för änglar. Håll om mig; jag vill stanna här hos dig. Jag tycker om dig, säger en liten djävul som håller på att bli en ängel – utan att veta om det.

UPP
Dockan

I en barnkammare på slottet satt en kvinna med en liten flicka.
– Vad är det du vill, lilla flicka? Vad är det du vill mig? Tror du att jag kan ge dig någonting utan att du redan har det? Vad är det du vill?
Jag ser att du inte vill prata. Och jag ser att du har många vackra saker omkring dig.
Vet du, den som sitter på din högra sida – där – nästan under din armbåge, liknar dig själv mycket. Hon har dina ögon, titta bara! Hon har dina ögonfransar, långa, så långa att du kan gömma dina drömmar under dem, under ditt ljusa hår. Dockans hår är lockigt och fantasieggande som ditt, kan röra sig i vinden som i en dans, jag är säker på att du tycker mycket om henne.
– Kan du säga mig vad hon heter? Frågade kvinnan som satt på knä vid soffan.
– Anna-Lisa, svarade flickan.
– Vilket vackert namn. Har du valt det åt henne? frågade kvinnan.
– Nej, hon sa till mig att hon heter så, svarade flickan.
– När kom hon till dig? Frågade kvinnan nyfiket.
– Jag träffade henne i somras, ute på ängen, svarade flickan.
– Kan du berätta hela historien för mig, frågade kvinnan förvånat.
– Det är ingenting att berätta, svarade flickan – det är ingen historia.
– Ursäkta att jag var dum, svarade kvinnan.
– Ni stora bara förstör allt, sade flickan allvarligt.
– Kan du lära mig att inte förstöra? frågade kvinnan då.
– Du är för stor för att förstå lekar, svarade flickan.
– Kan du inte försöka i alla fall? Jag vill så gärna kunna leka igen, sade kvinnan.
– Leka igen? Du har väl aldrig lekt på riktigt, svarade flickan.

Kvinnan blev tyst. Hon tänkte. Det verkade som om hon försökte minnas någonting. Hon var bekymrad.
Barnet tittade på kvinnan med sina allvarliga, allvetande ögon. Tittade och började plötsligt le mot kvinnan – sade:
– Vet du vad, vi kan gå ut med Anna-Lisa och promenera. Hon tycker om det. Och jag tror att hon kommer att tycka om dig. Vill du det?
– Visst vill jag det, svarade kvinnan, vet du vart vi ska gå?
– Anna-Lisa har ett ställe i engelska parken hon tycker mycket om – dit ska vi gå, sade flickan.
Kvinnan såg med uppmärksamhet hur barnet lyfte upp dockan, kramade om den och själv reste sig för att gå. Hon följde efter.
De gick en annan väg än vanligt, genom små bakdörrar i slottet som kvinnan inte kände till. Hon kände inte heller igen den här delen av parken, men brydde sig inte om detta, hon följde bara efter flickan. Solen var i nedgående och lyste med varma strålar. Hon hörde fåglarnas kvittrande, det var godnattsånger. Allt i omgivningen kändes vibrerande och djupt.
Kvinnan var helt upptagen av allt tittande och märkte inte att flickan stannade tvärt. Båda såg blommornas sagolika färgblandning. Flickan satte sig mitt i blommorna, kvinnan också.
– Var är Anna-Lisa? Kvinnan letade med ögonen efter dockan.
– Där är hon, svarade flickan.
Kvinnan vände på huvudet och såg Anna-Lisa, såg hur Anna-Lisa sprang bland alla blommorna. Sprang och sjöng på en sång. Kvinnan försökte förstå orden, det tog en stund innan hon kunde urskilja dem:

”Dansa, dansa, dansa min blomma,
sjung och dansa runt,
lukta, lukta; lukta du kvinna
så blir du också ett barn

Susa, susa; susa du vind
susa och virvla i bröst
Fånga, fånga allt i minnen
så blir allt nytt i din röst”.

Melodin var ljuvlig och tilltalade kvinnan på ett oväntat sätt. hon reste sig och började röra sig efter sångens rytm. Flickan klappade i händerna. Kvinnan förvånades över sitt beteende. Förvånades över att hon inte ifrågasatte allt som hände. Hon bara trivdes.
Plötsligt hörde hon dockan Anna-Lisa:
– Jag visste att du skulle mogna – du kan leka med oss så ofta du bara vill.

UPP
Lalunnas ögon

Hon föddes på torpet omslutet av högt gräs.
För människorna som bodde där var gräset en viktig energikälla och det var därför de sällan klippte det.
När hon föddes var gräset som saftigast. Mörkt, nästan blått i skuggan med en ljusare ton i topparna. Sedan födelsen var hon en liten, späd gestalt och när hon började gå var hon i jämnhöjd med gräset. Hon behandlade det gröna sällskapet med kärlek och beundran.
Flickan vars namn var Lalunna lekte ofta i gräset utan att märka att några högre växter fanns runt om. Hon kunde njuta av att känna gräsets lenhet under sina händer. Hon kunde spela olika melodier på de små stråna till glädje för sin familj och andra i omgivningen.
När Lalunna blev större och hennes huvud nådde långt över det gröna fältet började hon titta åt olika håll för att med förvåning upptäcka andra växter. Då märkte hon att träden tog vid där gräset slutade. Eller snarare där gräset glesnade och blev lägre. Det blev fattigare, kortare och spretigare. Trädets krona stal allt ljus och gräset fick nöja sig med litet från sidan. Eftersom trädet behövde mycket sol så lämnades utrymme för växter med mindre behov av solstrålar under dess krona.
Lalunna iakttog detta med uppmärksamhet och i sitt barnahuvud förstod hon att allt lever i harmoni med vartannat. Utan att bråka släpper de fram varandra.
Jag måste erkänna att jag var tvungen att klä mig vackert när jag tänkte berätta om den lilla flickans öde. Det har aldrig hänt mig innan. Det är intressant att en liten varelse kan inge sådan vördnad utan att hon vet något om det.
Som sagt, här sitter jag vackert klädd, förberedd till resan i en flickas värld, en flicka med namnet Lalunna.

Jag nämnde att människorna i denna by hade gräset som energikälla. Inte den energi som man behöver för att värma upp sitt hem, för vi vet att gräset brinner snabbt och intensivt. Den energi jag pratar om här är gräsets möjlighet att stärka människorna.
De här människorna visste hur de kunde nyttja fälten med gräs för att må bättre, få balans i sinnet eller bara känna njutning och harmoni. Runt om i byarna växte olika sorters gräs för olika ändamål. Grunden för användningen av gräset var att nå fullständig balans i psyket.

Utanför Lalunnas hus växte det höga gräset på framsidan och det korta på baksidan. Så bestämde flickans mor och ingen ifrågasatte det originella beslutet. Människor i byn ville ha det korta gräset runt sina hus av anledningen att det gjorde det bekvämare att ta sig fram och röra sig framför husen.

Lalunnas mor hade bestämt detta om gräset när hon varit havande med flickan. Hon hade varit orolig för de tankar och bilder som ofta dök upp i hennes huvud under graviditeten. Hon hade från första början förnummit en stor skugga flygandes ovanför. En fågel. I önskan att skydda sitt barn anade hon att denna fågel var farlig. Det kom aldrig för henne att fågeln kunde vara något annat än ett hotande element i barnets liv.
Hon beslutade att ha det höga gräset framför huset för att flickan skulle kunna springa fritt. Hon betänkte inte att fågeln från sitt perspektiv, flygande, kunde se mycket bra oberoende av hur högt gräset var.
Lalunna växte upp till en sund och charmig tonåring, en självständig familjemedlem. Hon fick två syskon. Delade uppmärksamheten från sin mor med sin bror och sin syster.

En dag skulle Lalunna gå till en annan by för att hämta ull som hennes mor behövde till att sticka varmare kläder åt familjen. Lalunna gav sig iväg och kom aldrig fram till målet. Hon försvann spårlöst från den stig hon skulle gå på. Det var ingen ödemark hon skulle passera, det var det högsta gräset i trakten som växte utefter vägen till den andra byn.
Alla letade efter Lalunna, utan resultat. När vi följer Lalunnas spår märker vi att flickan själv lämnade den stig hon skulle följt. Hon hade velat återuppleva barndomens tider i det höga gräset. Gått ner på knä och förflyttat sig in i det höga gräset. Plötsligt hade en stor fågel uppenbarat sig, sänkt sig ner och lyft upp flickan i sina klor. Fågeln flög högt upp med Lalunna. Intressant nog var Lalunna inte rädd. Hon tittade in i fågelns öga, ett stort öga med klar och djup blick.
I den blicken fanns något hypnotiserande, något magnetiskt. Något som fyllde varje millimeter av hennes gestalt. Utan att veta om det förlorade Lalunna friheten att tänka, handla, vara. Hon blev fågelns eko.
Efter en lång flygtur nalkades de en hög borg på toppen av ett berg. Runt borgen fanns bara skog, djup, uråldrig skog.
Fågeln flög i cirkel runt toppen. Det verkade som att denna stora, mäktiga fågel hade svårigheter med att bestämma sig för var den skulle landa. Till slut landade den mjukt i sitt eget bo uppe på ett av de högsta tornen. I boet lämnade den Lalunna på bottnen byggd av kvistar, mysteriskt hopflätade med varandra och lite dun. Det doftade dun. Lalunna förstod att här måste ha bott ungar för inte så länge sedan.
Fågelns ögon var närvarande och följde flickan med full uppmärksamhet. Plötsligt försvann fågeln och det blev kallt. Lalunna tittade ut och blev förskräckt. Hon såg andra torn, tjocka murar och långt, långt där nere såg hon marken, där rörde sig människor och olika djur. Hon hörde monoton och mystisk sång.
Lalunna bestämde sig för att ta reda på möjligheten att befria sig från denna obekväma situation. Hon var ju ingen fågelunge. Hon förstod inte varför hon blivit bortrövad av denna stora fågel. Vad hon kunde förstå var det en örn. Hon klev ut ur detta enorma fågelbo och såg små stentrappor på sidan av tornet. Hennes lilla gestalt kunde slingra sig ner till den höga muren som omfamnade borgen. Den kalla vinden blåste genom hennes tunna sommarklänning. Lalunna ville så snabbt som möjligt hitta en plats att värma sig på. Hon hittade en till liten trappa som ledde henne till ett litet rum belyst med en liten fotogenlampa. Bänkar runt väggarna täcktes av skinnbitar. Lalunna tog en skinnbit och svepte om sin kropp för att få värme. Hon var genomfrusen.
Utan att fundera länge öppnade hon en tung dörr och gick vidare.
Många människor rörde sig åt olika håll. Ingen märkte henne. De bar på olika föremål. Eftersom det var skymning var det svårt att se vad det var för något de bar. Människorna var upptagna med sina jobb och ingen tittade på Lalunna.
Lalunna rörde sig snabbt. Hon bestämde sig för att lämna borgen så snabbt som möjligt och försökte orientera sig – finna porten ut. Men hon kunde inte hitta någonting liknande en port på den här gården. Hon förstod att detta måste vara en av innergårdarna. Lalunna var en snabbtänkt flicka och förstod att hon måste hitta ett sätt att förflytta sig till en annan gård utan att bli upptäckt. Det fanns många dörrar som hon trodde ledde till människornas rum eller lägenheter. En av dörrarna måste leda till den andra gården. Hon förstod inte varför gården var byggd på detta sätt, som ett slutet rum.
Plötsligt såg hon fågeln på himlen igen. Den spanade efter henne. Hon gömde sig bakom en av dörrarna och tittade genom en liten springa på fågelns rörelser. Den sökte efter henne, granskade alla som rörde sig. Sedan flög den upp till tornet. Därifrån beskådade den gården.
Lalunna visste inte vad fågeln ville. För säkerhets skull beslutade hon att skydda sig så länge det gick från fågelns klor.
Hon lämnade sin dörr och smög vidare till nästa, och nästa och till slut fann hon en något större dörr med trappor innanför. Där bestämde hon sig för att gå vidare. Utan att märka gestalten som följde efter henne. Det var en man i mörk kappa. Lalunna var upptagen av att i trappans labyrint leta efter en utgång till nästa gård. Plötsligt öppnades en av dörrarna och en stark ljusstrimma belyste henne så att hon inte längre kunde gömma sig. Hon blev upptäckt av en storväxt man som såg på henne med stränga ögon. Mannen i kappan kom fram och tog flickan under armen. De båda männen tittade på varandra, nickade och ledde flickan till det upplysta rummet.
Ingen frågade henne någonting. I tystnad ledde de henne vidare genom många upplysta rum.
Rummen var sparsamt möblerade, Lalunna gick snabbt för att hinna med i männens takt så hon hann inte lägga märke till möblernas karaktär.
Efter en lång vandring genom rum och korridorer och trappor kom de fram till en utsökt sal med en eld i centrum. Salen var ofantligt hög och vid. Några pelare fördelade rymden i mindre rum på ett harmoniskt sätt. männens steg ekade högt. Lalunnas steg hördes inte.
I salens ände, på en upphöjd plats, stod en man. Han tittade på Lalunna med stor uppmärksamhet. Log lite med en härskares min. Med minen av att vara någon som vet sitt värde och sin makt.
De båda männen på Lalunnas sidor bugade djupt. Men Lalunna föredrog att bara titta på denna man som stod framför henne. Hon var inte lärd att böja sitt huvud inför någon. Sådan var inte hennes folks tradition. De tittade på varandra med klarhet en längre stund.
Mannen frågade flickan:
– Du vet varför du är här, eller hur?
Lalunna blev förvånad över frågan. Borde hon veta något? Varför tänkte mannen så? Hon tänkte över vad hon skulle svara och lät tystnaden fylla rummet.
Mannen väntade tålmodigt på hennes svar.
Hon förstod inte.
Dock mindes hon sin mors berättelser om fågelns skugga, hon mindes egna drömmar om stora fåglar, hon mindes deras stora ögon. Det var därför hon inte blivit rädd när hon sett örnens ögon. Jo, hon mindes någonting som hon inte förstod.
Hon sade till mannen:
– Jag känner igen en klarhet i dina ögon som jag mött i mina drömmar, men det kan inte vara anledningen till att jag är här.
– Du har kommit hit för att lära dig mer om dig själv. Svarade mannen. Nu kommer du att bli visad till ditt rum för natten. Imorgon bitti blir du väckt till mässa. Du ska ha på dig den dräkt som väntar på ditt rum.
Lalunna ville fråga mer om den här platsen men mannen höjde sin hand och hon blev ledd åt vänster genom en dörr och ut i en ny korridor. Där släpptes hon in i rum nummer trettiotre. Ett litet rum med fönster mot en ej heller särskilt stor gård med en gräsmatta och ett par träd. Detta var allt Lalunna lade märke till innan hon kastade sig på sängen och somnade utmattad och med gråten i halsen. Hon uppfattade inte att någons händer bredde en varm filt över hennes kropp.
På detta sätt började ett nytt liv för Lalunna. Hon hade hamnat i ett tempel där makten innehades av en stark präst, Rolumus, vilken hon träffat första kvällen.

Rolumus var en krävande andlig ledare. Hans ögon var allseende. Men de var stränga, utan den värme som Lalunna var van vid att möta i människors ögon hemma i byn. Hon försökte förstå vad som orsakade ögonens olika temperatur.

Åren passerade i detta tempel. År av andlig träning som gav enorma resultat. Lalunna blev energikällan för en ledande grupp när de laddade sina energier genom henne.
Hon blev lärd att dela med sig av det hon hade i sitt hjärta.
Hon tillfrågades inte om det. Blev bara tillsagd att göra så. Och hon tänkte själv inte på vad hon ville.
I templet förlorade hon den självständighet hon haft när hon kommit dit. Den var som bortblåst.
Nu var det så att andras vilja var hennes vilja.
Hon hade lagt märke till att männen omkring henne som tillhörde den ledande gruppen utökade sin makt.
Hon hade märkt att Rolumus blivit präktigare och lyste av styrka.
Hon märkte inte att hon själv blivit tunnare, lättare och på något sätt genomskinlig. Hon hade börjat få problem med att sova äta, gå. Inte ens det hon älskade mest, att sitta ute på den lilla gården, hjälpte. Hon förlorade mer och mer av sig själv. En morgon förblev hon liggande i sängen. Trots att hon kallades av självaste Rolumus, hon förmådde inte ens svara på hans kallelse. Hon kände hur livet rann ur hennes lilla gestalt. Hon ville en sista gång känna jordens doft, gräsmattans lenhet. Uppbådande sina sista krafter tog hon sig ut på gården och lade sig på marken nedanför sitt fönster.
Hon somnade och märkte inte att stora klor lyfte henne upp och att en stor fågel förflyttade henne genom luften. Hon drömde att hon flög, drömmen hjälpte henne att hantera situationen. Fågeln tittade med sina magnetiska, klara ögon på flickan medan de flög länge och högt. De flög åt väst.

Efter en stunds flygning över varierande landskap rörde fågeln vid flickan med näbben i en smekning. Försiktigt sjönk den ner mot marken, till platsen där den hittat Lalunna för tre år sedan. Där ändrade den sig och flög istället direkt till flickans hus och lade ner henne i det höga gräset som den här gången växte på baksidan av huset. När den stora fågeln höjde sina vingar för att flyga blev den upptäckt av Lalunnas mor. Med ett skrik sprang hon ut ur huset mot fågeln med armarna sträckta mot himlen. Men fågeln hann upp i luften och försvann snabbt. Dess vingslag orsakade storm i det höga gräset. I gräsets gungningar såg Lalunnas mor att det låg någonting på marken. Med glädje insåg hon att det var Lalunna som låg där. Rester av den förlorade Lalunna, upptäckte modern med förtvivlan.
Flickan bars inte hem. Det var gräset som skulle läka henne. Det var gräset som hade kraft att ge flickan hälsan tillbaka. Så hennes plats var i gräset.
Det var många dagar som Lalunna hade insupit jordens doft, gräsets grönska, värme och mjukhet – tillsammans med moderns goda frukostar och middagar – när hon slutligen reste sig upp stark och frisk. Hennes ögon hade magnetism och klarhet utan like. Det var nästan örnens ögon som tittade med glädje på allt omkring. Men de här ögonen hade ett varmare och mänskligare skimmer över sig än ögonen i templet. Lalunna hade lärt sig att urskilja tonen under tiden med andlig träning i templet. Hon förstod att maktens gåva måste vara förenad med egna känslor av tolerans och förståelse, av villkorslös kärlek. Sina unga år till trots hade hon lärt sig att hon själv måste ta ansvar för vad hon skulle ge bort och vad hon skulle behålla för sig själv.
För denna erfarenhet hade hon nästan förlorat sitt liv. Men utan den ville hon inte vara. Hon visste att det kunnat vara annorlunda om hon stannat i fågelns bo. Det kanske hade blivit annorlunda. Men hon ångrade ingenting. åren av hård andlig träning hade förädlat hennes gestalt. Och hon visste nu, att den stora fågeln, örnen, var hennes beskyddare. Hennes bundsförvant för livet. Och hon visste att hon hade örnens öga i sitt eget hjärta.

UPP
Rosornas dans

En spröd melodi hörs i den gröna parken. Det är någon som nynnar en sång. Rösten kommer från en buske, översållad med rosa, doftande rosor. Om du hade tittat bakom busken hade du upptäckt en liten gråhårig gumma, klädd i en grön klänning med rosa blommor på. En buske med rosa blommor och en klänning med rosa blommor på – kanske gumman kom från busken? Ja, hon var som en blomma själv fast hennes ansikte var gammalt. Men det var ett vackert gammalt ansikte.
Gumman kände med fingrarna på rosorna. Det var nästan svårt att skilja rosorna på busken från blommorna på klänningen. Som hon satt där i solvärmen somnade hon med ett milt leende på sina läppar. En liten pojke närmade sig busken, rev ner några rosor, trampade på dem och sparkade iväg dem hårt och argsint. Han märkte inte att där satt någon och sov bakom busken utan sparkade mer och mer. Han var arg och sur.
– Aj, det gör ont, skrek gumman. Pojken blev förvånad av skriket och slutade tvärt att sparka.
– Vem är det som skriker? Det kan inte vara rosorna, sa pojken.
– Det är det nästan, sa gumman. Ser du mig inte? Nu såg pojken gumman, men av rädsla började han sparka ännu vildare än förut på blommor och stenar som låg på marken.
– Vad du är stark, sa gumman. Sådär måste jag också lära mig sparka. Kan vi leka tillsammans?
Pojken stannade till och tittade på gumman. Hennes ansikte var mjukt och varmt och hon såg inte alls farlig ut.
– Vill du det? frågade pojken förvånat.
– Ja, vi kan sparka rosorna på marken upp i himlen – dom blir säkert glada att få flyga högt upp i luften. Titta vad jag kan! Gumman sparkade upp några rosor och ett regn av rosenblad föll sakta ner på marken. Pojken skrattade och sparkade också han men nu mycket lugnare och snällare. Så tog gumman upp några rosor med händerna och kastade dom mjukt upp i luften. Ett regn av rosenblad föll sakta ner över dom. Pojken gjorde likadant och de började skratta i det rosa regnet. Gumman dansade och sjöng och tog pojken i händerna och hoppade av glädje.
– Ser du hur solen skrattar med oss? Frågade gumman.
– Ja, sa pojken och kramade gumman hårt, hårt. Det är säkert du som är min riktiga mamma. Jag har letat efter dig jättelänge, så länge att du blivit så gammal, så gammal!

UPP
I kikarens sikte

Inte långt härifrån bodde en man i en liten stuga, i utkanten av en glest befolkat by. Strax bredvid hans stuga stod ett hus tomt, det hade varit obebott ganska länge. Mannen gick förbi det varje dag på sin väg till sjön, dit han gick för att fiska. Varje gång kontrollerade han om någon hade flyttat in, men ingenting hände.
Mannen var inte gladlynt av sig, för att beskriva hans karaktär i milda ordalag. Han var inte heller omtyckt av traktens invånare – känd för att vara besvärlig att ha att göra med, för sin vassa tunga och för sin nyfikenhet gällande andras vanor och ovanor. På grund av detta brydde sig ingen om hans ensamhet. Det hette att ”han hade sig själv att skylla”. Han ”borde lära sig att inte lägga näsan i blöt, att inte lägga sig i andras liv. Att åtminstone hålla tand för tunga om det han såg.”

Han levde alltså sina dagar i total ensamhet, mörk i sitt hjärta och dyster till sinnes. Hans enda sällskap var en katt.
Katten hade valt ut honom en regnig natt för ett år sedan när han fått tillfälle att hoppa in genom fönstret till köket och äta upp all fisk som låg på diskbänken. Katten hade inte fått stryk, av någon anledning slog mannen honom inte för detta ofog. Kanske katten påminde honom om någonting? Hur det nu än var med den saken så bestämde den sig för att stanna.
Det var en ståtlig katt – stor, svart med vita framtassar.
Mannen, vars namn var Mondul, tyckte om att se på kattens rörelser; mjuka men bestämda och fulla av styrka. Detta var det enda nöje mannen unnade sig, och då och då kan man ju tycka att han i alla fall var lite nöjd med sitt liv. Men det stämde inte, hans missnöje med livet satt så djupt att detta inte hjälpte. Tyngden av ensamheten var stor och den längtan som han inte förstod var ännu större. Dessutom ville ingen bo i stugan bredvid hans.
Mondul var känd i trakten, så stugan hade förblivit tom sedan hans kusin, en äldre änka, dött fyra år innan. Stugan tillhörde sedan änkans son som var ingenjör i huvudstaden. Han hade varit där bara en enda gång på hela den här tiden, efter ett bråk med Mondul om en småsak hade han inte återkommit.
En dag skedde ett mirakel. När mannen vaknade en morgon märkte han en förändring med grannhuset. Från skorstenen stod en grå rökpelare. Bredvid huset skymtade han en blå bil. Mondul andades snabbt av upphetsning. Han tog fram sin kikare och tittade in i stugan genom fönstren. Där stod en kvinna och förberedde frukost. En smal kvinna, han kunde inte bestämma hennes ålder. Hennes blonda hår ingav honom en känsla av att hon var ung. Mondul log för sig själv – äntligen hade någon kommit dit, och det var en kvinna.

Mondul själv var inte särskilt gammal. Hans förflutna som matros på ångbåtar hade gett honom en spänstig kropp och rörelser som ett lodjurs. Han visste att kvinnor hade tyckt om honom förr, så hans självkänsla stärktes av tanken på kvinnan. Som vanligt begav han sig ner till sjön för att fiska. Han gick långsamt förbi stugan med hopp om att hon skulle komma ut. Men det gjorde hon inte.
Monduls nyfikenhet var stor, men han vågade inte gå över och inleda en bekantskap. Dagarna gick och han nöjde sig med att titta in med sin kikare och undersöka kvinnans vanor.
Han såg kvinnans rygg i vardagsrumsfönstret. Hon var sysselsatt med någonting, försjunken i djup koncentration. Dag efter dag. Hon gick bara ut på korta promenader, för att snabbt komma tillbaka och syssla med detta någonting, som han inte förstod vad det var. Mondul hade inte höga tankar om kvinnor, särskilt inte unga. I sitt liv som matros hade han träffat många sådana och en gång rentav blivit förälskad, men kvinnan hade lämnat honom och han förblev ensam. Han kunde inte förstå sig på kvinnor, han förstod inte deras logik. Han tyckte bara att han behövde dem då och då, när lusten gjorde sig påmind. Den här gången när han spånade över kvinnans vanor bekräftade han för sig själv att kvinnor är av en särskild art med egendomliga vanor – hon var det bästa beviset på det.

Monduls dagar fylldes av kvinnans liv, sett genom kikaren. Kvinnan verkade vara alltför upptagen för att märka någonting. Efter några veckor hörde mannen en bil starta tidigt på morgonen. Den blåa bilen for iväg.
”Hon kan inte ha åkt iväg för gott, för hon packade inte igår.” Tänkte Mondul. Strax efter att bilen försvann i horisonten, sprang han över till kvinnans stuga för att äntligen ta reda på vad som skedde i vardagsrummet. Han ställde en stubbe nedanför fönstret som satt lite högre upp än vad han trott. Det var en märklig syn som mötte honom.
Överallt, mot väggarna, på golvet, stödda mot möbler, stod färgstarka tavlor. Det var människor, blommor och djur han såg. Men det var inte de som rörde vid hans hjärta. De starka, varma, röda, orange och gula färgerna översvämmade plötsligt mannens hjärta till den grad att han blev stående där på den lilla stubben. Som fastklistrad vid vardagsrummets fönster, utan att förstå att timmarna gick. Han hörde inte bilen som kom tillbaka. Han bara stod där, förtrollad av färgernas styrka. Han kände inte tårarna rinna på kinderna. Försjunken i färgerna försvann han i sin barndoms vackra minnen, där solen genomlyste hans själ. När han vaknade tillbaka till vardagen, till fönstret och den obekväma stubben märkte han två lysande blå ögon som tittade på honom, det var kvinnans ögon. Hon satt på trappan och väntade tålmodigt på att mannen skulle vända på huvudet. Hon förstod situationen.
Mondul blev skrämd och irriterad, ville snabbt gå sin väg, men kvinnans mjuka leende och hennes ord lugnade honom. Hon sade: ”Du kunde ha kommit tidigare, vi är ju grannar. Kom så får du se dem på nära håll.”
Mondul kände sig som en pojke, blyg och rädd att bli avvisad. Han följde kvinnan hem, in till den värld han en gång förlorat.

UPP
Hemlighetens boning

Det var en gång en familj vars hemlighet var så djupt begraven att ingen, inte ens de äldsta, far och morföräldrarna, vågade närma sig den.
Hemligheten levde sitt eget liv bland medlemmarna av denna stora släkt. För det var en ärad, gammal och aktad, i landet väl ansedd, släkt som hade förtjänat denna samhällsställning med sina gärningar.
Familjen var uppbyggd enligt det patriarkala mönstret. Ingen vågade utmana det som av forna anfäder redan var förutbestämt. Kvinnorna hade sin viktiga roll. Det som bestämdes skulle förvaltas och bevaras, och det var kvinnornas uppgift. så var det och, som jag redan nämnt, ifrågasattes inte ordningen.
Ordningen måste bevaras. Annars hotade kaos och då skulle denna trygghet, som vi har nästan lika stort behov av som luft att andas, gå i spillror.

Familjen Vännarborg, så var namnet på denna aktade släkt, var mån om att skapa ordning. Alla dess medlemmar avskydde oordning, behandlade den som en ohyra som måste bekämpas med alla medel.
Så levde alla i den stora familjen med strikta föreskrifter, enligt den ordning de själva skapat. Det var otänkbart att föra in någonting nytt. Det hängde i luften bestämmelser för vad man skulle göra och hur. Barnen som föddes i denna luft insöp ordningen med modersmjölken och med hjälp av de tjänare som omgav dem.
Man valde sina tjänare med omsorgsfullhet. Det var en viktig uppgift att anställa en ny person i huset. De äldsta levande bildade ”familjerådet” – släktens överhuvud – och hade denna uppgift. En av medlemmarna i familjen Vännarborg som bodde nära huvudstaden och som var en av de viktigaste regelskaparna, hade så pass stor makt att de kunde påverka även rikets riktlinjer i uppfostran och inom andra områden som rörde den andliga och den kulturella sfären.

Idag vet jag att det är farligt att låta bara en grupp människor styra över regler för beteende inom ett land. Idag, efter alla de händelser som jag kommer att lägga fram, vet jag att sådan maktfördelning bara kan leda till förfall. Jag ifrågasätter inte traditionens betydelse. O, nej. Du måste förstå mig rätt. Traditioner är nödvändiga. De är blodet i våra ådror. De är vår trygghet. Utan traditioner skulle vi inte vara de vi är. Men traditionerna måste få sin rätta plats. En hedersplats, absolut, med stor aktning. Men inte instängda i våra ådror. Blod behöver luft. Sluta att andas så kommer du att förstå vad detta innebär. Livets puls finns i blodet. Syret från luften pumpas vid varje andetag till vårt hjärta.
Du kanske tänker att det är långa och ologiska utlägg jag gör här, men jag vet att allt följer en djup mening och ordning utan att man behöver bemöta detta med logiskt tänkande. För ur logiskt tänkande uppstår regler. Tanken tycker om klara utlägg, klara regler och föreskrifter. Det logiska tänkandet tror att det har oinskränkt makt över livets andetag.

Traditioneerna var för denna familj som hela släktens andning. Familjen Vännarborg bevarade alla minnen i sitt blod. Blodets minnen var klenoder som man pratade om. De var ett viktigt inslag i familjens sammanhållning.
Varje person som sökte inträde i släkten genom giftermål, undersöktes noggrant. Det var uteslutet att välja till make eller maka någon som familjerådet inte accepterade. Det var väldigt strängt i sina beslut och så hårda i sin granskning att man kunde ana en outgrundlig rädsla för att något som skett en gång i tiden skulle upprepas. De var ju goda och ädla människor. Många hade en ärlighet och moral som gav familjen högt värde. Varför då detta stränga vakande över familjens eget blod? Varför denna oacceptabelt råa hårdhet när det gällde att släppa in nya familjemedlemmar av annat blod?

äldsta dotter i familjen var en mogen ung dam som inte ville följa familjetraditionen att gifta sig i tidiga år. Hon föredrog att studera och att resa till de mest avlägsna platser på vår kära moder jord.
Det var en bestämd ung dam. Vacker, intelligent och med många talanger. Eftersom hon var dotter till den mäktigaste mannen i släkten vågade ingen öppet ifrågasätta hennes livsvanor.
Hanua, så hette flickan – eller snarare den unga kvinnan – var snäll till sin natur. Mjuk, vänlig och omtänksam som hon var orsakade hon inte någon oro för hot mot familjetraditionen.
Utan att prata med någon eller att fråga någon, levde hon sitt liv. Ett fritt, oberoende, målinriktat liv. Det var inte kvinnornas liv så som traditionen bestämde i denna släkt. Ni minns att kvinnorna skulle bevara, förverkliga, ta emot familjens regler.
Hanua skapade sina egna regler och levde enligt dem. Ingen i familjerådet hade märkt det innan det var för sent. Ingen i familjen skulle heller ha vaknat upp med denna insikt, om inte Hanua sänt ett brev från en av sina resor i avlägsna trakter. Hon brukade skriva trevliga och varma brev till sin närmaste familj. Men detta brev var av en annan karaktär. Brevet var riktat till själva ”familjerådet”. Brevet berörde det som hon inte skulle beröra, som hon särskilt som kvinna inte fick nämna. Det var männens uppgift att titta på reglerna, ifrågasätta, och bedöma det förflutna – och att utforma framtidens regelverk.
Hanua bröt mot familjetraditionen på två plan. Hon vågade ifrågasätta familjetraditionen och krävde reglernas ändring. Detta gjorde hon på ett ytterst annorlunda sätt: genom detta lilla kuvert, ett enkelt papper.

Beviset låg på det stora mahognybordet på familjerådets kontor. Alla kunde ta del av det. Alla män i familjen, naturligtvis. Inga kvinnor.
Aj, vad det sved.
Detta brev med ett litet frimärke från landet som var svårt att uttala namnet på orsakade kaos.
Inte till det yttre. Utanför var allt i sin ordning. Alla byggnader stod kvar, alla möbler glänste i elegans och skönhet, alla tjänare var på sina platser, alla familjemedlemmar likaså.
Kaoset var i blodet. I männens blod. Kvinnorna anade detta kaos och denna oro, men fick inget veta.
Kaos i eget blod är farligast för då är ens eget liv i fara.
Efter att brevet lästs upp, efter en lång, chockartad tystnad, bestämde familjerådet att avsluta mötet och återkomma nästa dag. Männen förlorade både tal- och handlingsförmåga. De visste nu att hemligheten var avslöjad. Den hemlighet som de skyddat i så många generationer. Så många århundraden, steg upp till ytan. Så som utspåtts en gång i begynnelsens tid.

Du undrar förstås vad som stod i brevet.
För att förstå det måste vi bege oss till det land dit Hanua åkt. Besöka hennes hem och undersöka orsakerna till den handling som klippte av grenen hon satt på. Hon var Vännarborgs trogna dotter, uppfostrad med alla dess regler och förbud. Hon var sin fars dotter med alla värderingar som en högaktad familjemedlem bär i sitt hjärta.
Vad kunde vara anledningen till att denna snälla och trogna dotter vågade göra detta ställningstagande?

Hanua var en människa med fasta värderingar. Trots sin mjukhet stod hon stadigt i sin livsåskådning som präglades av längtan efter sanning. Hon var född med denna längtan. Som varje medlem av Vännarborgs släkt bar hon i sitt blod familjehemligheten. Hon lyssnade till sin andning och upptäckte att den ville berätta någonting. Att andningen ville vara friare än den var.
Blodet styrde hennes handlingar. Hon var trogen traditionen. Hennes styrka krävde handling. Hon letade efter orsaker till sin längtan.
Hon försökte ställa frågor till familjemedlemmar om historiken. Ville samla fakta. Hade studerat den egna släktens ärofyllda krönika. Men ingen bok gav hjärtat tröst. Hanua vände sig till kvinnorna i släkten. De avrådde henne från att gräva i oväsentligheter. Ville inte lyssna på hennes längtan. Tolkade detta som behovet av en äkta man. Hon vände sig till de manliga släktingarna, till sin far och farfar. De tittade på henne med stora ögon. Förstod inte, ville inte förstå. Nej, längtan var inget familjen Vännarborg sysslade med. Längtan hade ingen struktur, ingen form.

Längtan kan man inte greppa med regler och föreskrifter. Den existerade inte i denna släkt. Ingen i familjekretsen kunde hjälpa Hanua. Hon kände sig plötsligt ensam. Plötsligt hjälpte inte längre familjetillhörigheten. Snarare började den svida som en belastning. Hanua beslöt sig under dessa stunder för att hon måste göra något för att förstå orsaken till denna längtan. Att hon skulle leta tills hon kunde känna lugn i sitt längtande hjärta. Från början var det inte lätt. Hon var ung och oerfaren, visste inte var hon skulle leta. Genom att läsa böcker förstod hon att kunde resa. Tanken på att resa gav hennes hjärta glädje. Hon förstod att hon kunde lyssna på sitt hjärta. Källan till blodets omlopp. Centrum för hennes längtan. Hon började resa. Först till länder där kulturer liknande hennes egen dominerade. Sedan till landskap av olika karaktär. Sedan ännu längre bort.
Hon träffade människor som hon kunde prata med; som lyssnade. Som förstod henne. Hon började kunna tro att hon kunde förverkliga sin längtan.
De människor hon träffade berättade om sin egen längtan. De informerade henne om hur de försökte tillmötesgå den. Men ingenting var likt hennes egna känslor.

Hanua mognade och beslöt sig för att gå på djupet med sitt sökande. En gång när hon befann sig ute på en av sina resor blev hon bestulen på alla sina ägodelar. Till och hennes papper och dokument var försvunna. Orsaken var helt enkelt att hon somnat till på en bänk och fallit i djup sömn. När hon vaknade var allt varit förändrat.
Hon hade förlorat allt hon ägde. Först förstod hon inte innebörden av det, men när hon försökte hitta en övernattningsmöjlighet var det omöjligt. Hon saknade viktiga dokument, och förstås pengar. I den chock hon befann sig kunde hon inte tänka klart.
Hon upplevde kaos för första gången i sitt liv. Ni vet att kaos var utplånat ur familjen Vännarborgs blodsminne. Hanua visste inte vad hon skulle göra med denna fullständigt ommöblerade identitet. Överraskad av detta inferno inombords gick hon utan att se vart hon gick.
Det land hon befann sig i bestod av många små öar med vacker natur och många orörda områden. Hanua gick förstås vilse. När natten plötsligt överraskade henne visste hon inte var hon var. Hon satt ner vid en buske och började gråta. Hennes gråt var djup och intensiv. Hela hennes värld hade gått i spillror. Allt som bromsat upp hennes längtan sköljdes bort.
Utmattad somnade hon där hon satt. När hon vaknade befann hon sig i ett rum med underliga växter som hängde ner från taket överallt.
På golvet vid elden satt en gammal kvinna och lagade till någonting i grytan.
Hanua förstod inte hur hon hamnat där.
Kvinnan tog några bitar av tyg ur kastrullen och vände sig mot Hanua. Deras ögon möttes.
– Äntligen kom du tillbaka, fick Hanua höra. Kvinnan pratade ett språk som Hanua förstod. Hon tittade förvånad på kvinnan. Kvinnan lade tyget på Hanuas huvud och sade:
– Vila lite, ställ inga frågor. Långsamt, långsamt fick Hanua livskraft och lust att skratta. Hon kände lättnad i hjärtat. Hon var på rätt plats. Det fanns ingen längtan. Det överraskade henne, fullständigt. Hur kunde detta vara möjligt? Hon hade inte förlorat förståndet, inte heller sina minnen. Hon visste från vilken släkt hon härstammade och dess stolta namn.
Varifrån denna känsla av att hon var på rätt plats?
Hanua iakttog kvinnans aktiviteter. Kvinnan tog emot många människor. De besökte henne i det lilla rum som Hanua visste låg lite vid sidan om. Den äldre kvinnan utförde vissa ritualer för att hjälpa andra. Detta fascinerade Hanua – hon bad om undervisning.

Mer än två år hade förflutit när en tjänsteman kom till det lilla huset en dag. Han hade med sig alla de tillhörigheter som Hanua förlorat en gång. Det var områdets tjuv som stulit dem. Hanuas blodsminne lät göra sig påmint, hon förstod att hon borde fatta ett beslut rörande sitt liv. Hon måste ta ansvar för sin blodstillhörighet. Alla dokument som kom tillbaka till henne andades pliktkänsla. Hon måste använda sin nya kunskap för att hjälpa familjen.
Vi förstår att Hanua hade träffat en naturkvinna, en god häxa som kunde alla naturlagar.
Tack vare kvinnans undervisning hade Hanua blivit en klok naturmänniska som förstod de djupa lagar som finns i naturen oberoende av mänsklig logik.
De regler och föreskrifter som varje människa kan följa på ett naturligt sätt när det står i hennes makt att bestämma. De reglerna finns i varje människas hjärta.
Det är kärlekens regler. Villkorslös kärleks vida regler utan gränser. Den makt som hjärtat har när det föds fritt kan ge varje människa möjlighet att välja sitt liv enligt just dess egna regler. Dess individuella regler.
Varje människa kan leva enligt sina egna regler men ändå harmoniskt samarbeta med andra. Det behövs ingen disciplin, stränga logiska strukturer, vakter, råd, förbud eller kontroll. Hanua var överväldigad av denna enkla visdom. Hon hade inte längre några problem med familjen Vännarborgs blodsminne. I hennes ådror pulserade ett nytt liv. Längtan hade försvunnit.

Hon satte sig vid bordet och bestämde sig för att skriva det brev som skulle orsaka sådant kaos i familjerådet. Hon ifrågasatte familjens klenod. Familjens fasta blodsminne med dess djupt bevarade hemlighet. Medan hon skrev märkte hon att någon satte sig mitt emot henne. Lite genomskinlig, men tillräckligt synlig för att Hanua skulle lägga märke till det.
Det var anden av en kvinna med de för släkten Vännarborg typiska ögonen. Hon började berätta att hon hade levt för länge, länge sedan, i begynnelsen av släktens historia och besuttit de krafter som nu Hanua besatt. Hon hade byggt upp en kärleksfull grund för hela släkten. Hon hade blivit känd i hela riket för sina kunskaper och sin helande kraft. Familjen adlades och när hon dog försvann den helande kraften med henne. Männen hade bestämt sig för att stifta egna lagar för att inte förlora den ställning som inarbetats medan kvinnan levde. De visste att det inte fanns någon med samma talang.
Deras regler baserades på rädsla att förlora makt och det var därför historien bakom blivit hemligstämplad, undangömd, begravd. Ingen ville avslöja den svaga grunden till de logiska reglerna.
Hanua förstod nu sin längtan under uppväxten. Hon förstod att hon måste ta fram sanningen för att rädda släkten Vännarborgs blodsminne och ära. Hon förstod att det var hennes plikt att återupprätta sanningen. För bara genom sanningen kan man besegra rädslan. Hon var tvungen att lyfta upp familjens hemlighet till ytan för att släkten på nytt skulle återfå sin forna styrka.
Hennes hjärta blödde när hon skrev detta brev. Det blod som sköljde igenom hennes hjärta var nytt, fräscht och doftade liv. Hon visste att hon gjorde det enda rätta.

Hanua krävde att kvinnorna skulle återuppta den plats de förlorat en gång för länge sedan i maktens spel där männen glömt deras styrka. Hon krävde att den manliga delen av den stora släkten skulle lära sig den lära som den kvinnliga grundaren blivit adlad för. Hon beskrev i korta ordalag vad detta innebar.
Männen skulle erkänna den rädsla som deras lagar grundade sig på för sig själva. De skulle utveckla den intuitiva delen av var och en av dem.
Bara genom den individuella djupa insikten skulle de bygga nya regler, baserade på villkorslös kärlek, ur hjärtats centrum där blodsminne lagrats.
Hanua föreslog att hon själv skulle ta över familjerådets ledning så som en gång i tiden förutspåtts. Hon beskrev mötet med anden – släktens grundare – för att styrka sin auktoritet. Hon beskrev också sina studier i det lilla landet och de nya kunskaper som legat latenta i hennes blodminne. Hon lyfte upp att alla i familjen Vännarberg hade dessa minnen i blodet emedan alla härstammade från kvinnan som var släktens grundare. Hanua visste att när hon skulle komma hem skulle hon föra med sig friska vindar och nya andetag till släkten. Nya klenoder att vårda med största omsorg.

UPP
Gubbens hjärta

Det var en gång en gubbe. Han var stilig, men han var gubbe. Vad jag menar med gubbe? Hm. En sådan där tråkig man som är trött på livet. Utan hopp. Annars hade jag inte kallat honom gubbe – kanske en gentleman, eller en äldre herre, eller något liknande.
Jo, tillbaka till början: Det var alltså en gubbe som vaknade en morgon i sin gubbiga säng, med sådan hast, att han ramlade ur sängen. Detta hände honom för första gången i livet, denna dag. Så, tro mig, han hamnade där på golvet helt chockerad. Medan han sakta försökte samla sina tankar kände han en ljuv värme i sitt hjärta. Han slutade detta tunga arbete med tankar och började lyssna på sitt hjärta. Allt var i sin ordning. Hjärtat slog som det skulle. Åjo, han kände till sitt hjärtas rytm, det hade ju följt honom i alla hans år. Så allt var i sin ordning, men trots allt var det det inte. Det var denna värme som han kände i bröstet. Han tittade under skjortan. Inget blod, helt torrt. Han tittade på golvet. Ingen varm spis under honom. Värmen kom från hjärtat. Plötsligt förstod gubben och tog ett djupt andetag. Jo, det hade varit hon i drömmen – en ljuvlig dröm.
Gubben lade sig på golvet med händerna under nacken och slöt ögonen.
Bilderna från drömmen kom inte fort. Men till slut kunde han minnas en scen med en kvinna, som kammade honom, och sjöng en sång från hans barndom.
Kvinnan var lite rund, iförd röd klänning. Det var någonting i hennes ansikte som orsakade den här värmen i hjärtat. Hon log mot honom. Vad var det för något i henne som kunde orsaka denna värme?

Gubben var inte van vid den här känslan. Han kunde inte ens minnas att han känt likadant någon gång i sitt liv. För första gången i sitt liv var han fullständigt lycklig. Och detta förstod han.
Han lade sig ner på golvet med slutna ögon och händerna under huvudet, länge, länge. Till slut började hans frusna kropp darra och väcka honom ur hans tillstånd. Han reste sig sakta och började klä på sig sina kläder. ändrade sig. Gick i stället till skåpet i tamburen. Där, i ett hörn, hittade han sin söndagskostym. Han log nöjd. Gubben tog fram en vit skjorta och sakta smekte han det släta tyget. I söndagskostymen syntes hans stiliga – alltjämt bevarade – magra, långa, kropp. Hans ansikte krävde vissa hygieniska åtgärder. Skägget var väl kanske två veckor gammalt. Med vana rörelser ansade gubben sitt ovårdade ansikte. Det syntes att han var van att göra det, han utförde proceduren med van hand – en gång hade han tyckt om att göra detta. Nu mindes han.
Gubben blev nöjd med sitt utseende. Håret måste klippas en aning. Men det räckte att han kammade det bakåt – som han mindes att han gjort för länge, länge sedan.
Nu var gubben redo.

UPP
Bellana

Det var en gång en flicka som bodde långt, långt bort härifrån, i en stad nedanför fjällen. Hon bar en bild i sitt hjärta. En otydlig och väldigt sliten bild, men man kunde se ansiktsformen av en mans ansikte. Varför bilden av mannen var så sliten, det vet ingen. Med tanke på flickans egen ringa ålder kunde man tänka att en sådan liten flicka skulle ha allt nytt och fräscht i sitt hjärta. Och visst, allt doftade nytt och glänste oanvänt där, allt utom mannens ansikte. Och hon älskade mest just detta ansikte. Varje ledig stund tittade hon i sitt hjärta och kontrollerade att det fanns kvar. Det var en dyrbar skatt. Det var denna bild som värmde hennes hjärta.
Flickan, som kallades Bellana, behandlades av sin omgivning som en liten glädjespridare, i henne fanns mycket lätthet, men också en glimt av längtan i de blå ögonen. Bellanas hår var ljust och lockligt, hennes två flätor bakom öronen försökte fånga ostyriga lockar utan resultat. När hon sprang i lek kunde man lätt urskilja hennes huvud bland de andra barnens. Håret lyste, avspeglade solens ljus och omfamnade det lilla välformade huvudet med en otrolig styrka, så att det tycktes lysa av sig självt.
Den poesi som var innesluten i hennes utseende drog många människor till sig, människor som nyfiket försökte se vad som fanns i henne som strålade så vackert.

Bellana växte upp med mycket uppmärksamhet kring sin lilla gestalt, utan att märka det. Hon såg inte detta, hennes koncentration var riktad åt ett annat håll. Det var bilden i hjärtat som fångade hennes uppmärksamhet. I början var hon rädd att bilden skulle blekna och försvinna. Men när bilden förblev konstant år efter år kände hon ingen oro längre. Den var en del av henne.
Bella hade inte pratat med någon om denna bild. Hon trodde att var och en hade sina bilder i sitt hjärta. För henne var det naturligt, hon kom aldrig på tanken att berätta för någon om det. Hon ville helt enkelt ha mannens ansikte helt och hållet för sig själv, var till och med rädd att någon skulle titta in i hennes hjärta och upptäcka det.

Åren gick, Bella växte till en vacker ung kvinna. Blyg, men på samma gång nyfiken, försökte hon lära sig det hon behövde för att bli självständig.
I hennes stad var det självklart att en ung kvinna skulle lära sig att sköta hemmet, och det lärde hon sig ordentligt. Men på något sätt gjorde hon det mekaniskt, utan att lägga stor uppmärksamhet vid det. ”Lever man så måste man kunna ta hand om sig själv”, tänkte Bellana, ”Vem skulle annars göra det?”.
Hennes föräldrar var gamla och de bodde hos en av Bellas systrar, så hon visste att de var i goda händer. Själv planerade Bellana inte någonting som kunde begränsa hennes frihet. Hennes hållning vittnade om hur mycket stolthet och hur högt egenvärde Bellana hade i sin unga kropp. Detta skilde henne från jämnåriga kompisar. När de dansade och roade sig om kvällarna, satt Bellana hemma och läste böcker. Hon ville inte bli störd. Självklart var hon avvikande. Självklart blev hon ensam på grund av sina vanor. Men hon hade inte tänkt i sådana banor. Hon hade ju sitt sällskap, det dyrbaraste, undangömt i sitt hjärta så hon saknade ingenting. Hon var nöjd med sitt liv.

En dag, under högsommaren, kom till den lilla staden en främling. Han skulle undervisa stadens barn i musik. Det musikaliska sinnet skulle förädlas hos stadens invånare, hade borgarrådet bestämt. Den unge mannen skulle representera den stora världen och inpränta kunskap om de musikaliska riktningarna i nio unga talanger, i den lilla staden.
Han bosatte sig bara några kvarter ifrån huset där Bellana bodde. Och självklart måste denne främling möta den unga, vackra kvinnan. Det var ju sagt att hennes utstrålning, hennes sätt att röra sig, att gå och viktigast av allt, hennes skönhet var så påfallande att ingen kunde passera oberörd. Bellas gestalt påminde om en värld man hade tillgång till bara i drömmen. Hon var som en sagoprinsessa. Med sitt sätt att koncentrera sig på bilden i sitt hjärta, skapade hon omedvetet en egen värld, dit ingen annan hade tillträde.

Den unge mannen, vars namn var Gert, såg detta och bestämde sig för att tränga in i den vackra kvinnans värld. Denna idé bet sig fast i honom. Hans avsikt var inte av ond natur; o, nej! Det rörde sig helt enkelt om förälskelse. Han var kanske några år äldre än Bellana, kanske jämngammal, och hans musikaliska känslighet gjorde att han under dagar och år försjönk i musiken på samma sätt som Bellana var försjunken i sitt hjärta. De hade detta gemensamt, de deltog i en verklighet som kallades vardagen utan att egentligen se den. Båda hanterade de de praktiska sysslorna i sina liv utan att fästa sig vid det, utan att det tog deras uppmärksamhet. Båda levde de i sin egen värld som de byggt upp för länge sedan. Men Gert var också sökare, trots livet i musikens värld var han nyfiken på hur andra upplevde det som gav honom sådan lycka.
Han lyssnade på människors röster, han lyssnade på människors steg när han gick på trottoaren. Så mycket musik och rytm. Detta inspirerade honom.
En gång hörde han en rytm som fick honom att stanna till. Det var Bellanas steg i höga klackar som väckte hans uppmärksamhet. I rytmen var dans och på samma gång musik. För oss skulle det inte ha gjort någon skillnad. Vi skulle bara ha märkt att en vacker kvinna gick dansande och lätt på trottoaren. Men Gert var specialist på uttryck i toner och rytmer. De höga klackarnas lilla yta gav en speciell klang, och Bellanas guppande mjuka rörelser underströk detta. Gert stannade till, lyssnade en stund med slutna ögon, sedan tittade han åt det håll som ljudet kom ifrån. Han blev stående. Att plötsligt se den så kallade verkligheten utanför honom själv, med ”nakna” ögon orsakade en chock. Han var inte beredd på den lysande skönhet som han plötsligt mött.
Bellana närmade sig honom, och utan att lägga märke till den stående mannen som tittade med stora ögon gick hon vidare. Hon var kortare än Gert, kanske var det därför deras ögon inte kunde mötas. Sedan den dagen försökte Gert fånga det ljud som så drastiskt väckt honom till liv. Arbetet hindrade honom från att hela dagen hålla sig ute på gatan och lära sig denna, för honom, främmande kvinnas vanor. Men efter arbetets avslutning gick han ut flera gånger och väntade på ljudet. Till slut fick han se vilken port Bellana kom ut ur eller försvann in genom, och förstod att de nästan var grannar. Han försökte tänka ut ett sätt att tilltala kvinnan, men varje gång hon dök upp tappade han modet. Det var omöjligt för honom att bryta tystnaden.

En gång ingrep äntligen ödet – eller om någon väljer ordet slumpen. Gert höll på att komponera ett längre stycke för den nya orkester som han bildat i skolan och var djupt försjunken i sin värld medan han långsamt siktade hemåt. Han kom på en vacker sats som gladde honom, och han sjöng gående med halvslutna ögon. Vi kan gissa vad som hände när Bellana närmade sig från andra hållet, djupt försjunken i sina tankar. Naturligtvis gick de in i varandra. Bellana hamnade förstås i Gerts armar, Gert omfamnade hårt den smala gestalt som krockat med honom, för att hon inte skulle ramla. Båda brast i skratt. Ett befriande friskt skratt.
Så skrattar bara unga människor, som ser det lekfulla i livet, och det var så ödet gav dem en chans att upptäcka varandra. Efter skrattet var de tysta och generade. Men Gert visste att om han förlorade detta tillfälle skulle han inte våga nästa gång.
– Gert Weroldt, musiker, till Er tjänst, sade han med en djup bugning.
– Jag hörde det, sa Bellana. Ursäkta, men jag går ibland lite drömmande…
– Får jag veta vad jag ska kalla dig, så blir jag tacksam.
– Oj, jovisst, jag kan inte uppföra mig längre… Bellana Qvist – hon sträckte fram handen, och mannen tog den i sina båda med värme och lycka. Tittade in i hennes blåa ögon.
Bellana blev röd i ansiktet. Detta var hon inte van vid, ville genast gå sin väg. Men Gert höll bestämt i hennes hand, utan en tanke på att släppa fri den skatt han drömt om så länge.

– Du är skyldig mig en promenad, sade han raskt och tog henne under armen med ett fast grepp.
Bellana var glad och upprymd på något sätt. Hon tyckte om hans sätt att lägga beslag på hennes uppmärksamhet. Det var nytt för henne. Hennes kropp tog emot hans erbjudande med en darrning som överraskade henne. Detta var någonting främmande.
Under de år hon tittat inåt hade hon inte brytt sig om kroppens reaktioner. Hennes kropp hade slumrat i en slag väntan på den rätta stunden att göra sig hörd och sedd. Nu var stunden inne. Hennes kropp svarade på Gerts ömma och fasta grepp med jubel och energi, full av glädje. Bellana kunde inte hejda det. Intuitivt visste Gert vad han skulle göra med den unga kvinnan. Han var själv förvånad över sitt beteende. överraskad över detta att han betedde sig på ett för sig själv helt främmande sätt mot den kvinna som han längtat efter så länge. Men han var stolt över sig själv, för han såg hur Bellana rodnade och log mot honom . Gert förstod också att han måste vinna kampen om kvinnans uppmärksamhet mot någonting som han inte visste vad det var. Hans träning i musikens taktkänsla gav honom en erfarenhet som han kunde utnyttja nu. Han visste att hans ackord måste bli hört bredvid kvinnans musik, från hennes steg, och hon måste börja höra detta.

De gick mot parken vid stadens utkant. Parken hade länge tillhört en slottsherre, nuförtiden behöll slottet bara en liten del av grönskan. Den stora engelska parken var till för alla stadens invånare att glädjas över. Dit ledde Gert sin skatt. Han berättade för henne om sin passion – musik, om sitt intresse – rytmer och om hans upptäckt av… Jo, ni vet… hennes klackars speciella klang.
Bellana skrattade och tittade på den unge, stilige mannen med förvåning och förtjusning. Fanns det sådana män?… Kunde det vara sant? Hon var förvånad över att hans ord gjorde henne så lycklig.
Gert sade att hon skulle lyssna på deras gemensammas gångtakt. Det uppstod en harmoni med hennes två korta steg mot hans enda långa. Hon hoppade och bytte takt och båda skrattade, för Gert anpassade genast sina steg till hennes nya rytm. Hon var den som orsakade ändringen i rytmen, han var den som följde efter med djupt ackord. Det var lätt att göra så för dem båda. Och det gick lätt att höra, för vägen var av hårt material som gav eko vid varje beröring av ytan. Hon med sina höga klackars lilla yta, han med sina tunga läderskor med metallhov – sådana som man använde förr för att inte slita skorna för fort. Båda lekte med den rytmiska musik som de skapade medan de gick förbi de gamla ekarna. Det hördes hjärtligt skratt från båda de unga människorna. Utan att förstå det blev Bellana förälskad i Gert, liksom han var i henne. Och det borde inte finnas några bekymmer… eller hur? Är man ung så vågar man älska.

Men vi får inte glömma Bellanas bild, den hon bar i sitt hjärta. Som hon hade glömt helt under den underbara promenaden med denna nya uppenbarelse i hennes liv.
De två människorna sade adjö till varandra vid hennes port, och efter löften att ses nästa dag efter arbetet, återvände de till sina hem. Bellana kände länge de varma kyssar hon fått av Gert på sina kinder. Hon väntade otåligt på nästa dag. Levde varenda sekund med de upplevelser hon fått med Gert i parken. Hon dansade, hittade på nya steg för att överraska honom, hon lyssnade på sin kropps glädje när hon tilltalade bilden av Gert som hon hade dröjde kvar innanför sina ögon. De unga träffades nästa och nästa och många dagar som följde. De hade bara ögon för varandra.
Gert vågade kyssa den unga kvinnan och fick ett passionerat gensvar av hennes kyssar. De förvarnades båda om att deras kroppar var upptagna med att upptäcka varandras hemligheter.
En gång sade Gert till Bellana:
– Jag älskar dig och vill be dig att gifta dig med mig.
Bellana svarade utan en sekunds tvekan.
– Självklart. Du vet att jag älskar dig också.
Men vid återkomsten till sitt hem blev hon stående. Plötsligt kom hon ihåg bilden från sitt hjärta. Vad kunde bilden säga om denna lycka? Hon tittade in – men där fanns ingenting. Bilden var försvunnen. Vi kan förstå vad som nu hände med den unga kvinnan. Hon blev utom sig, sprang ut och började leta efter… försökte minnas när hon tappat, denna dyrbara skatt.
Hon mindes inte hur länge det var sedan hon förlorat bilden. I och med att hon levt flera månader med kärleken till Gert och helt lämnat den instängde fantasivärlden, levt utanför sin vanliga tidsuppfattning. Hon hade förlorat gränsen mellan den instängde längtan och den så kallade riktiga lyckan, det riktiga livet. Bellana sprang förtvivlat genom den vackra parken, vilsen och sökande efter porträttet som hon trodde att hon tappat där.

Den stackars kvinnan kunde inte förstå att de två världarna inte tillhörde samma verklighet. Hon hade förlorat perspektivet. Hon trodde att hennes fantasivärld var lika verklig som världen där hon mötte Gert. Utmattad satte hon sig under ett träd i parken och somnade. Där hittade trädgårdsmästaren henne tidigt nästa morgon. Bellana låg sjuk på marken. Hade feber och kände inte någonting längre. Hennes själ vandrade sina egna vägar, sökta i förtvivlan efter det hon trodde sig ha tappat. Oron var djup och den vilset letande själen fick ingen ro. Där, i den instängda fantasivärlden, drömvärlden, fanns inget spår efter den slitna bilden.

Vad Bellana i sin förälskelse inte hade sett, var att mannens otydliga ansikte var på pricken lik hennes älskade unge man.
Instängd inne i den höga feberns dimma utkämpades en kamp. Den instängda själen orkade slutligen befria sig från drömvärlden och flög högt upp till bergens toppar, för att kunna se djupare orsaker till Bellanas förtvivlan. Detta hände medan Bellana låg djupt medvetslös, fraktad till en sjukhussäng.
Det var hennes själ som insåg sanningen om Gert. Men det tog dagar och nätter att övertala hela Bellanas väsen att inse det. Varje por i Bellanas kropp mindes bilden, och alla Bellanas sinnen var inriktade på hennes drömbild. Själen fick mycket att göra, steg för steg övertalade den varenda del i Bellanas kropp att släppa instängdheten och försöka se ur det nya perspektivet. Slutligen lyckades det. Men innan vi får veta hur, måste vi titta på händelserna runt omkring hennes medvetslösa kropp.

Trädgårdsmästaren hade tillkallat ambulans. Doktorn gav henne medicin mot feber och efter undersökningen bar det iväg i ilfart till stadens sjukhus.
Bellana fick lunginflammation, av alla starka upplevelser och av utmattningen. Och det kan man förstå efter att ha sett henne i gryningen, barfota i en tunn klänning under den kalla kvällen. Och att sova där på den kalla marken… Nä, nä, det var inte förståndigt att bete sig så…
Gert väntade på Bellana nästa dag men som vi förstår fick han inte se en skymt av den vackra flickan. Tittade in i hennes lägenhet, letade överallt, men hittade henne inte. Förtvivlad gick han till polisstationen. Där kunde de inte hjälpa honom. Gert var fruktansvärt orolig. Han beslöt sig för att skapa lite distans till allt som hänt, och begav sig till slottsparken. Han hoppades på att finna någon förklaring till Bellanas försvinnande ur hans liv. Ville hon inte ha honom längre? Varför hade hon inte sagt någonting? Vad fanns det för anledning till att hon bara försvann när hon hade svarat ”ja” till hans erbjudande?

Gert visste inte om han skulle kunna leva utan Bellana. Djupt olycklig satte han sig på marken. Plötsligt fick han då höra en röst:
– Först hittar jag Bellana och sedan dig på samma ställe. Hade ni bråkat med varandra? Det var trädgårdsmästaren.
Gert vaknade till. Han hade hört… Nej, de hade inte blivit osams med varandra, o, nej, tvärtom.
Trädgårdsmästaren beskrev bilden av Bellana för Gert. Den unge mannen blev utom sig av oro. Lyssnade inte på lugnande ord från trädgårdsmästaren, bara sprang hela vägen till sjukhuset. Att springa gav honom mod och hopp. Förtvivlan hade inte längre någon plats i hans kropp. Gert måste till Bellana – det var hans enda tanke.
Och han hittade sin Bellana, hon låg i sjukhussången, vit som ett lakan, med hög feber. Runt henne hastade sköterskor, någon försökte kyla ner hennes varma panna. Doktorn stod orolig vid sängkanten.
Gert kom in utan psykisk möjlighet att öppna munnen och fråga om hennes tillstånd. Han fick en stol av någon, på den satte han sig och började vänta. Han höll Bellanas hand med sina båda. Den här gången var hennes hand väldigt varm och svarade inte på hans smekning.
Gert mindes inte hur länge han hade suttit där och väntat. Han visste bara att hans Bellana skulle öppna ögonen någon gång, och detta väntade han på. Han talade då och då lågmält till henne, han sjöng till rytmen av deras stegs melodi – lågt, i hennes öra, vid de stunder då läkare och sköterskor lämnade dem i fred. Han slumrade till på stolen då och då. det var en lång väntan. Men så, äntligen, hände det. Efter en stunds vila öppnade han ögonen och… mot honom riktades, från Bellanas kudde, två blåa förvånade ögon. Bellanas ögon. Och Gert hörde henne säga:
– Men här är du ju. Och jag som trodde att jag hade förlorat dig. Gert sade ingenting, tittade bara förvånat på Bellana. Bellana svarade på hans förvåning:
– …för jag trodde att jag hade tappat bort bilden av dig när jag tittade i mitt hjärta. Men det hade jag inte.
Med de orden slöt Bellana ögonen igen och sjönk in en frisk sömn.

I det halvvakna tillståndet hade hon inte förstått att hon tittat utanför sig själv, och inte in i sitt hjärta där hon sökte bilden av mannen. Det otydliga ansiktet i hennes hjärta blev tydligt och klart hennes älskades. Bara ännu tydligare och klarare. Intuitivt förenades dessa två en gång skilda världar i ett i det halvvakna tillståndet. I hennes hjärta utbredde sig frid. Kampen var avslutad.
Bara Bellanas hjärta förstod betydelsen av erfarenheten.
När Bellana vaknade igen visste hon att hon hade hittat den hon längtat efter så länge, så länge.

UPP