PRESS OCH INTERVJU

Motala Vadstena Tidning, Nov 2014

Mor och dotter ställer ut konst tillsammans

Motala Alina och Ania Witwitzka ställer ut tillsammans på Konstgalleri Vättern. Under helgens vernissage finns de båda konstnärerna på plats i galleriet.
Ania har tillbringat de senaste 13 åren i England, men nu flyttat hem till Göteborg där Alina är verksam. Det här är första gemensamma utställningen sedan Anias flytt tillbaka till Sverige.
De är inte för lika i sina uttryck, inte heller för olika, därför fungerar det bra att ställa ut tillsammans.
– De starka färgerna har vi tillsammans, säger Alina.
För Alina är människorna grunden i hennes bilder, men det är värme, vänskap och kärlek hon uttrycker i sin konst.
– Jag målar känslor och upplevelser i relationen mellan människor, säger hon.
Ania vill uttrycka naturens magi. I hennes bilder möter betraktaren landskap, men inte i traditionell mening. Det är mera fantasilandskap.
– Det är en känslomässig avbildning av naturen kan man säga, säger Ania.
Motiven skiljer dem åt, men mycket förenar dem också.
– Vi är båda kolorister, säger Alina.
Gemensamt är också att båda målar intuitivt och att de har en positiv utgångspunkt. Båda vill sprida glädje. Det ska vara en positiv upplevelse att se deras konst.
– Gemensamt för oss är ett firande av livet. Det vackra i livet. Vetskapen om att livet i grunden är gott. En tro på sig själv och tron på livet, säger Ania.
För den som vill ta del av en färgsprakande hyllning till livet kan utställningen ses till och med 20 november på galleriets ordinarie öppettider. Under lördag och söndag är det vernissage och de båda konstnärerna kommer att finnas på plats.

katarina.hyden@mvt.se

http://www.mvt.se/nyheter/mor-och-dotter-staller-ut-konst-tillsammans-10337430.aspxSkriv ut
Share on email Share on facebook Share on twitter Share on google_plusone_share More Sharing Services


 

STRÖMSTADSTIDNINGEN.SE
Fjällbacka
Publicerad 27 juni 2012Konst med relationer i fokus
I regnbågens alla färger förmedlar Alina Witwitzka den unika kraft som enbart kan uppstå i relationen till varandra.En uppenbar lycka fyller kroppen i samma stund man kliver in i Alina Witwitzkas galleri i Fjällbacka. Alina är allt annat än ensam. Varje vägg pryds av kvinnor och män i olika livsfaser. Akrylmålningarna skildrar relationer, känslor och drömmar. Självsäkra kvinnor i olika positioner syns i mannens trygga famn. När Alina skapar sina målningar släpper hon tanken om könsroller. Hon skapar människor.

– Varje människa har sin egen symbolik. Det vill jag skildra i mina målningar. Relationen människor emellan är väldigt viktig för mig.Samtliga tavlor i galleri Creare i Fjällbacka bär motiv av människor i olika situationer. Genomgående är att varje person är målad i en varm gul nyans.
– Jag tänkte inte på att jag målade i gult förrän det var någon som påpekade det. För mig är färg väldigt viktigt. Jag såg, och ser det fortfarande, som att jag målar i solens färg. För mig symboliserar det godhet.Händerna och underarmarna på människorna Alina skapar är vita. Inte heller här har Alina reflekterat särskilt över färgvalet. För henne är det självklart att händerna ska skildras i ljusets färg.Motiven av människor i olika relationer tog vid för cirka tjugo år sedan. Hur det hela började är enligt Alina historia men hon tror att det har med sitt polska ursprung att göra.
– När jag bodde i Polen var landet starkt präglat av kommunismen. Det lyste igenom i konsten som var väldigt destruktiv. Det passade inte mig.Alina utbildade sig på Konstfack i Stockholm och det var också då hon bestämde sig för vilket tema hon skulle måla.
Jag ville vakna till tavlor som gör mig glad. Jag ville lyfta upp de krafter som ger mig stöd och glädje. Människan och olika relationer blev en viktig del.Med åren har motiven blivit allt bredare och det är inte enbart människan som skildras. Numera är relationer utgångspunkten. Relationen mellan man och kvinna är given, men tavlorna visar också förhållandet till en vän, hav, djur och natur.Elin Delvert besökte midsommardagens vernissage i Fjällbacka. Elin målar inte själv men tar gärna del av andras skapelser.

– Jag har ett helt nytt hem och vill pryda väggarna med något så jag tyckte det var perfekt att kika in här. Man blir glad av att vara här. Det ser ut som starka kvinnor och det gillar jag.

Marie Carlsson 0526-642 00,  tidningen@stnb.se
UPP

 


 

FJÄLLBACKA-BLADET • December 2010 • Nr 10917

Av: Karin Darpö

SAMTAL MED EN KONSTNÄR  GALLERI CREARE

Hur upplever du konstintresset i Fjällbacka?

– Sedan 7 år har jag ställt ut på olika orter i Bohuslän. Fjällbacka är ett litet tätt samhälle där man gör saker

tillsammans. Det fi nns ett stort engagemang för orten som jag inte upplevt på andra ställen. När det

gäller konst är människorna öppna för nya estetiska upplevelser men det behövs mer utrymme och tid.

Jag hoppas att jag kan bidra till att konsten blir en vardaglig företeelse för människor. Jag vill bidra till

att alla människor litar på sina känslor när de upplever konst. Varje person har sin egen smak. Mina

tavlor talar till hjärtat och jag vill stödja människan i att lita på sina känslor. Jag jobbar med det i egen kursverksamhet i Göteborg på Creare: Frigörande Skapande Centrum.

– Jag håller gärna kurser för barn. Barnen i Fjällbacka är fantastiskt begåvade som kan uppleva kon-

sten direkt. Jag har haft familjeträff ar här där barnen får måla och skapa. Föräldrarna kan lära sig av barnen genom att lyssna på deras direkta sätt att uppleva känslan.

Hur kom du in på din konstnärliga bana?

– Jag föddes med en längtan att måla. Men först utbildade jag mig till journalist och yrket förde mig till Sverige där jag började studera konst. Tog min ”Master of Fine Arts” och jobbade många år kommersiellt bl.a. inom reklambranschen men jag målade parallellt. 1996 startade jag min egen fi rma i Göteborg.

– Jag är väldigt lycklig när jag får dela med mig. Jag kan inte bara sitta i en ateljé och måla utan måste få möta människor. Grunden för mig är mitt måleri och sedan mötet med människor emellan.

Jag målar intuitivt dvs. mina känslor genom symboliken. Människan är symbolen.

– Jag ser mig inte som lärare utan som en stödjande kraft som hjälper människor att locka fram glädjen och tillgången till sin skapande kraft. Vi behöver bekräftelse för att våga. Jag lär människor andas genom hela sin kropp för att kunna släppa alla sina begränsningar genom målandet.

Varför målar du inte naturen?

– Därför att jag aldrig kan överträff a något som är perfekt. Varenda person som målar ska måla sin egen upplevelse av verkligheten och den är ju individuell och aldrig lik någon annans. Min konst äger mig på gott och ont.

Jag upplever att dina tavlor kräver uppmärk-samhet, betraktarens koncentration och ett eget utrymme. Kan du hålla med om det? 

– Absolut, dom är intensiva.

Tror du vi kan stimulera det konstnärliga intresset i Fjällbacka?

– De tomma lokalerna på vintern behöver fyllas med något annat. Syftet måste ju vara att skapa en upplevelse för hela samhället, för den breda massan. När samhället skapar något ska man dela med sig av de skapade verken i en gemensam upplevelse i form av t.ex. en vernissage, föreställning eller fest.  Det kan vara en filmfestival med anknytning till Bohuslän och Fjällbacka, målartävling: en impressionistisk tolkning av Fjällbacka, möten författare emellan, Balladfestival och mycket annat. Det vore extra stimulerande att arrangera något för grupperna pensionärer och barn. Jag har en dotter som ägnar sig år ”Performance Art” i London och en sådan skola finns inte i Sverige. En skola med vinteraktivitet vore navet runt vilken vi kan skapa de andra aktiviteterna.
UPP

 


 

Citat ur GÖTEBORGS-POSTEN FREDAG 23 JANUARI 2009Ylva Carlsson

HALLÅ!

Alina Witwitzka, mångsidig konstnär som fyller 60 år i dag och firar med en utställning med 60 tavlor på Galleri Creare.

Grattis på födelsedagen!

– Tack. Men jag måste säga att jag inte alls känner mig gammal, snarare 60 år ung. Det är lite av en chock att se siffran 60 – jag känner mig mer sm en 35-åring. Max 45-åring.

Representerar varje tavla ett år av ditt liv?

– Nja, de visar snarare 30 år av mig som konstnär. Man ser en röd tråd genom hela utställningen, det syns att tavlorna kommer från samma människa. Trettio tavlor är moderna, dem kommer folk att känna igen mig i. Trettio är äldre, målade från -79 fram till nittiotalet. Förr handlade mina tavlor mer om existentiella frågor, nu är de ljusare, mer färgstarka. Jag hade ställt undan många av mina äldre verk, jag ville gå vidare, hade glömt bort dem. Men nu när jag plockat fram dem igen har jag hittat många fina saker och känt att – det här är ju jag! Så den här utställningen är en resumé över mitt konstnärsliv.

Vad inspirerar dig att måla?

– Vet du, jag vaknade upp en dag på nittiotalet och tänkte:
Vad vill jag vakna till för tavla för att må bra? För mig består människan i grunden av relationer; man behöver goda relationer för att må bra. Jag mår bra, jag är lyckig när jag målar, och det vill jag förmedla genom mina tavlor. Jag gör den här resan för att bekräfta människans lycka.

Finns det någon tavla i utställningen som betytt särskilt mycket för dig?

Det finns en som jag målade på nittiotalet där en man och en kvinna famnar varandra. Den gillar jag mest. Den visar balansen mellan man och kvinna, de har det så gott med varandra. Så vill jag ha det i vardagen.

Tänker du trappa ned nu när du fyllt 60?

– Nej, tvärtom. Jag har inte ens börjat trappa upp än! I april har jag en utställning i Stockholm, jag ska börja arbeta med en dokumentärfilm i februari och i sommar kommer jag att ställa ut på västkusten. Jag gör ingenting jag inte verkligen vill göra – är det inte lyxigt?

YlVA CARLSSON

UPP

 


 

Reportage i Bohusläningen, torsdag 26 juni 2008
Känslor och mystik på Smögenbryggan
SMÖGEN:
Konstnärinnan Alina Witwitzka, boende i Göteborg och med rötter från Krakow, är tillbaka med en ny utställning på Smögenbryggan.
– Förra sommaren inspirerade mig, säger hon.
Motiven är nya, men de starka färgerna är sig lika. Utställningen, som består av omkring 60 verk – de flesta acrylmålningar, går under namnet Människan och havet.
Det är glada människor på bilderna. Kvinnor och män njuter av varandras sällskap. Festar, seglar och dansar. På vissa målningar fångar fiskare fisk och blir förtrollade av sjöjungfrur.
– Jag målar känslor. Mystiken står i fokus.
(Klipp ur Bohusläningen)
Hela reportaget fanns tidigare på Bohusläningens webbsida.
Text: Mattias Modéen mattias.modeen@bohuslaningen.se
UPP

 


 

Citat ur GÖTEBORGS-POSTEN FREDAG 13 JULI 2007Sinziana Ravini

Om rädslan att inte tycka rätt

Vilka smakkriterier har du? Konstkritikern Sinziana Ravini gav sig ut bland konsthallar och sjöbodar i Bohuslän för att undersöka sina egna smakpreferenser och undrar om det inte är dags för lite kritik av kritiken.

Mycket få kritiker ser sig själva som verkliga maktutövare. De fäller omdömen till höger och vänster utan att avslöja sina kunskapsbarriärer eller än mindre smakkriterier. Men det kanske är just där makten ligger – i vägran att visa vilka värderingsgrunder argumenten baserar sig på. Vill man irritera aktörerna på konstfältet är det bara att fråga rakt ut: Vilka är dina smakkriterier, eller finare omskrivet – dina estetiska preferenser?
Att bekänna sin smak är som att blotta sin akilleshäl. Smak är något man har, men inte talar om. Pierre Bourdieu sade det ännu bättre: Smak är avsmak för andras smak.
Låt oss medge, postmodernismens försök till likställande av hög- och populärkultur har inte gjort mycket åt kulturhierarkierna. Att lyssna på Bruce Springsteen, titta på Die Hard-filmer och läsa Jan Guillou, anses inte lika fint som att lyssna på Gustav Mahler, titta på Jean-Luc Godard-filmer eller läsa Witold Gombrowicz. Så också med konsten. Färgglada stilleben är inte lika fint som konceptuell eller relationell konst. Men egentligen är all konst konceptuell och relationell i den bemärkelsen att den bygger på någon form av tankeverksamhet och kommunikationsvilja. Frågan är bara i vilket sammanhang konsten lyfts in i. Biennaler och stora internationella konstutställningar har förmågan att göra allt till ”samtidskonst”. Ju mer avlägset i tid och rum ett konstverk är från det faktiska kulturcentret, desto bättre. Den inhemska konstscenens exotiska arter, konstnärer med annan bakgrund än ursprungssvensk, särlingskonstnärer, amatörkonstnärer, behandlas däremot mindre varsamt. De viftas bort eller tigs ihjäl i massmedier, eller än värre – förlöjligas, på samma sätt som man förlöjligar ”gallerikonsten” för dess kommersiella och folkliga inriktning. Jag måste erkänna att jag själv rynkat på näsan åt en och annan publikfriande sommarutställning, eller åt hembygdsbaserade konstvandringar som spelar på föreställningen om ett förlorat ursprung. Men jag bestämde mig för att utmana mina smaklökar och ge mig i kast med en liten konstrunda längs den svenska västkusten, innan biennalcirkusen och kulturkalasjippot kommer till stan.
Efter en två timmars lång bilfärd nådde jag Lokstallet konsthall i Strömstad. Konsthallen öppnade år 2000 med att utse Lena Cronqvist till årets konstnär och låter alltsedan dess varje konstnär som väljs till årets konstnär, lämna förslag på efterträdare. Sympatiskt och välskött. Årets konstnär är Jarl Ingvarsson – ”konstnärernas konstnär”, som många yngre konstnärer haft och fortfarande har som förebild. Och visst kan jag förstå varför. Den extatiska färgblandningen och den aggressiva kannibaliseringen av populärkulturella symboler, är nonkonformistiskt på sant 80-tals manér. De får mig att tänka på Basquiats och Baselitzs konvulsiviska målningar. Det kaotiska bildflödet av rakapparater, polkagrisar, kostymklädda herrar, storbystade kvinnor och gigantiska telefonlurar som jazzar fram ur målningarnas svärta, är en skön kontrast till skärgårdsidyllen utanför. Så långt bort man kan komma från björktavlor och lerverk.
Nästa stopp blir Bohusläns konsthall. Här ställer Peder Josefsson ut (recension i GP 9/6) i en generös men stramt sammanhållen utställning som sträcker sig från den tidiga 70-tals popkonsten till den senare tidens abstrakta formalism. Jag fastnar som flugan mot klisterpappret inför en gigantisk röd målning vars horisontella streck går igen i ventilationsgallret snett nedanför. Det ser ut som om målningen är gjord för att orkestrera konsthallens rumsligheter, så att rummen anpassar sig konsten och inte tvärtom. Jag blir på gott humör av denna kraftfulla konst, även om det finns en och annan machovarning i 70-talsrummet intill.
Klart är att både Ingvarsson och Josefsson är tillräckligt allmängiltiga för att var och en skall finna en ingång i deras konstnärskap och tillräckligt unika för att få var sin plats i konsthistorien.
Nästa uppehåll blir Smögen. Utöver den magnifika utsikten, måsarnas skratt och de sömngångaraktiga turisterna längserf Smögenbryggan, kan man även ta del av en och annan sjöbod och konstnärsateljé som sticker ut mellan randiga Ganttröjor och Henry Lloyd-jackor. Någonstans måste man sätta gränsen, så jag skyndar vidare till Galleri Smögenön som ligger alldeles vid vattnet, där konstnären och galleristen Alina Witwitzka ställer ut stora delar av sin bildproduktion. De färgstarka bilderna på ömsom glatt dansande, ömsom melankoliskt omslingrade kärlekspar bygger på de traditionella dikotomierna manligt/kvinnligt, andligt/kroppsligt och för tankarna till såväl Marc Chagalls eteriska kompositioner som Henri Matisses rundnätta kroppar. Målningarna är mycket lätta, nästan för lätta. Alina Witwitzka berättar för mig att konsten fungerar för henne som terapi och att hon brukar hålla i konstterapikurser. Hon berättar livfullt om sitt liv, sina erfarenheter och jag börjar känna hur min initiala motstånd börjar ge vika. Jag kommer att tänka på Jessika Kempes uttalande i en debatt, att en kritiker bör gå runt konstnären som katten kring het gröt. Med andra ord – undvika konstnärerna och möta konstverket på sina egna premisser. Något jag själv brukar leva efter, om det inte är så att jag skriver en längre kritisk essä i en tidskrift där jag har tid och plats att ta in konstnärens reaktioner på min kritik innanför textens ramar – en smärtsam process, då konstnärer gärna vill ha sista ordet. Men denna kamp om tolkningsföreträde kan bli oerhört givande.
Men i det här fallet, innanför dagstidningens ramar, där en kritiker bör passera alla tre analysstadierna: beskrivning, tolkning och bedömning, utan att tjäna någon högre instans än sitt egna omdöme, måste jag säga att de här verken levererar en alldeles för enkel syn på kärleken eller livet, för att beröra mig i någon större utsträckning. Det är för mycket konst för konstens skull och för lite konst för andra frågors skull. Som Cecilia Parsbergs eller Alfredo Jaars konstnärskap som ifrågasätter gränserna för konsten, politiken, men också människan. Eller videokonstnärerna Bill Viola och James Coleman vars verk är så starkt existentiellt och visuellt uppbyggda att jag fullkomligt förlorar mig. De sistnämndas publika succéer har gjort att det inte är helt rumsrent att tycka om dem i konstkretsar.
Rädslan att inte tycka rätt, eller tycka samma sak som alla andra, bör man verkligen vara rädd för. Konsten är ett brett fält, och det finns en plats för alla. Det finns inget som säger att Alina Witwitzka inte har tillräckligt med kulturellt kapital för att ta sig dit hon vill, eller att jag inte kommer att tycka om hennes verk längre fram. Smaken är lika föränderlig som människan. Den är ju som bekant betingat av klass, kön, ålder. Om vi en gång för alla lämnar Kants syn på den goda smaken som universell, och på allvar börjar granska den egna smakens inneslutnings- och uteslutningsmekanismer, om vi börjar undersöka vilken effekt kritiken har på kulturkonsumenterna och kulturproducenterna, men också vilken effekt dessa har på kritiken, kan vi förhoppningsvis börja ägna oss åt en kritik av kritiken. Som litteraturprofessorn Tomas Forser, en gång sade på en universitetsföreläsning om kritikens villkor, är konst- och litteraturkritiken den genre som utvecklats minst under de senaste hundra åren. Metajournalistik i all ära, men det är kanske dags för lite metakritik.
Sinziana Ravini
UPP

 


 

Tidningsklipp ur Bohusläningen, tisdag 10 juli 2007En färgklick på bryggan

SMÖGEN: Konsten gör tydliga intryck längs med Smögenbryggan i år. I en upprustad
sjöbod håller Alina Witwitzka utställning. Hon ger besökarna färgglada upplevelser med sina verk.
– Jag älskar sommarställen, säger hon.
Regnet strilar ner utanför den lilla sjöboden. Det är grått och dystert. Men i sjöboden blir man glad av de färgstarka skapelserna.
– Vilka härliga färger, säger någon som går förbi.
– Jag målar ur meditation. Mina tavlor uttrycker känslor, säger Alina Witwitzka.
Symboliken mellan man och kvinna finns hela tiden där i bilderna. Ofta handlar det om relationer. Det är färgstarka verk i tydliga kulörer.
– Jag älskar färger, säger Alina Witwitzka.
– Det är de som styr mig. Skissar först
Gult finns med på alla tavlor. Det står för solen och uttrycker glädje och värme, förklarar den uttrycksfulla konstnären. Blått är manlig maskulin färg och det röda symboliserar det feminina.
De bilder som blir till konstverk kommer fram när Alina Witwitzka mediterar.
– Jag skissar först. Det kräver koncentration och tar tid, men jag är mån om att utnyttja min kraft när jag skapar, säger hon.
Ett 60-tal verk finns i utställningen. Några är små, andra stora. En del inramade i glas, andra direkt på duk. Alltid människor på bilderna. Ibland även en katt eller en hund. Katten symboliserar individualitet, hunden tillit och tillgivenhet.
Alina Witwitzka är en av ganska många konstnärer längs Smögenbryggan i sommar. De utgör tillsammans ett delvis nytt koncept jämfört med de senaste åren.
– Det är fler konstnärer på bryggan i år, säger hon.
I den bod hon håller utställning har det inte varit någon verksamhet de senaste tre somrarna.
Tidigare höll Gunnar Rödström, fiskare och målare till här, men han gick bort för några år sedan.
– Det är hans familj som renoverat sjöboden. De vill hyra ut till en konstnär, säger Alina Witwitzka.

Mattias Modéen
mattias.modeen@bohuslaningen.se
UPP

 


 

ST-tidningen Kultur 2006-07-12Söker det nära och andliga

Alina Witwitzka ser varje bild som en resa i sitt inre, där människor är det mest dynamiska. Hon söker efter relationen som inte tär, urkraften och andlighet. Allt synligt i bilderna.

Konst
Utbildad på konstfack och nyss passerat tjugo år som yrkesverksam konstnär, vill Alina Witwitzka förena personlig utveckling med skapande. Hon menar att skapandet i sig utvecklar och stärker människors identitet. För ett par år sedan startade hon sin verksamhet i Göteborg Frigörande Skapande Centrum.
– Jag tror på det andliga och det sensuella i kombination, det har varit min sanning i hela mitt liv.
Hennes bilder är färgstarka, ofta en man och en kvinna, famnande, sökande, trevande, oftast leende, uppsökande blickar. Hon stannar till vid en bild, återkommer till resonemangen om relationen med det gemensamma perspektivet. Symboliskt har hon gjort bilden av paret med ett gemensamt öga, medan de bibehåller sin egen blick också.
– De fungerar var och en för sig själv, för varje människa måste bevara sig själv och inte uppslukas av den andre.
Hon har mest arbetat med akryl, olja, tempera och akvarell, men på senare tid har hon börjat med tusch och lavering. Där ett och annat stilleben i en enda färg, tonad till olika skikt och nyanser, smugit sig in. För annars är hennes bildvärld befolkad och utåtriktad. – Det mesta är en symbol för mitt inre, en resa i sig.
Hon talar om hur motiven, rörelserna och miljöerna kommer till henne och där allt handlar om att finna balans som skapar de bästa bilderna. – Det gäller att synka de känslomässiga och intellektuella delarna av sig själv.

Utställningen med verk av Alina Witwitzka på smedja Volund i Skärhamn pågår till den 29 juli.
Anna Berglund
UPP

 


 

ST-tidningen
Kultur 2005-06-29
Målar sin inre kraft

Den inre kvinnan och den inre mannen tränger sig fram i nästan alla hennes bilder. Frodiga, livsbejakande, symboliska. Alina Witwitzka målar ur meditation och blir överraskad varje gång.

Skärhamn
Alina Witwitzka målar i acryl, på duk, glas, keramik, papper, men också på siden. Gemensamt för bilderna är kvinnan och mannen, ofta ömt omslingrade, eller i rörelse. Ibland är mannen blå och kvinnan röd, ibland tvärtom.
– Blått står för intellektet, rött för känslorna. Den inre kvinnan och den inre mannen måste finna balans och älska varandra. Båda sidorna finns i oss alla, förklarar Alina Witwitzka.
– De kom till mig när jag skiljde mig, fortsätter hon.
Och förklarar att hon ibland blir så trött på dem att hon gör ett uppehåll i måleriet och ägnar sig åt film eller skrivande i stället.
Hon har sin fasta plats i Haga, i Göteborg. Där finns ateljén och galleriet, och där arrangerar hon kurser och föreläsningar i företaget Creare frigörande skapande centrum.
– Skapandet är en rensande kraft som stärker människors identitet. Människan som helhet måste ta hand om sin andlighet och sinnlighet, säger Alina Witwitzka.
Själv mediterar hon och målar ur meditationen, ur känslan.
– När jag tittar på duken, finns bilden där. Med mannen och kvinnan. Jag kan önska att det blev någonting annat i bland, men jag kan inte byta stil, de bara kommer till mig.
Alina Witwitzka är mycket förtjust i Smedja Volund. Hennes bilder hänger på övervåningen under hela juli månad, men hon kan inte låta bli att tänka vidare. På ett samarbete, med kurser och föreläsare, möjlighet att övernatta…
Berit Stridh
UPP

 


 

Borås Tidning, Kultur, Lördag 24 mars 2001

Recension/Konst
Förnyelse inifrån betraktaren
Konstronden i ett möte med sinnlig lust och gediget hantverk. Av Rolf Haglund(…)
Polskfödda, i Göteborg bosatta Alina Witwitzka utställer över 6o-talet verk på galleriet
Borås Konsthall på Hallbergsgatan. Nästan alla visar man och kvinna i känsloladdade relationer, alla på ett maner som jag förknippar med 20- och 30-tal, å ena sidan en Dardels intimitet, å den andra en mera stiliserad typ av teckning som man exempelvis ofta återfann på notutgåvor av den tidens otaliga sjömansvalser, inte minst Evert Taubes, inte sällan med förbluffande djärv formgivning.Själv har hon ett brokigt förflutet, allt ifrån att väga orden på guldvåg som journalist i ett ofritt land, via studier i grafisk design på Konstfack och arbete med bildterapi för läkemedelsmissbrukare och kvinnor utsatta för sexuella övergrepp till en flödande konstnärlig produktion. Ett slag var hon också förläggare och introducerade zenklassiker som Krishnamurti och Suzuki.Hennes vid första ögonkastet snarlika bilder avslöjar snart intrikata stämningsskiftningar och ett slags bildkryptogram där färgspel, hållning, händer och ögon snart ter sig läsbara som ett språk.En särskild roll spelar ofta en kantig blå (maskulin) fågel som frihetssymbol, ibland ock så en katt, medan en hund snarare uttrycker beroende. Själens speglar, ögonen, tränger ofta utanför huvudenas konturer. Händerna avslöjar rädsla eller undergivenhet. Färgen förmedlar nästan alltid sinnlighet och livsglädje, och över huvud taget visar sig hennes bildspråk förbluffande nyansrikt när man väl trängt in i hennes symbolvärld.Rolf HaglundUPP

 


 

SKÖVDE NYHETER, FREDAG 8 SEPTEMBER 2000Två stora konstnärer hos Galleri S, Färgsprakande tavlor

Av LOUISE CLAUSEN , Tel; 0500 -770202Folke Jansson är konstnären som kommit hem igen. Lagom till 80-årsdagen har han utställning hos Galleri S i Tibro. Folke Jansson som är tecknare, målare, scenograf, designer. Känd för mycket, men kanske mest för sin fåtölj Arabesk.
På övervåningen hos Galleri S visas målningar av Alina Witwitzka. Lägg gärna namnet på minnet. Vill man ha en färgsprakande målning hemma att bli glad av, en ögonblicksbild med totalharmoni – då ska man bekanta sig med hennes verk!Folke Jansson kommer från Skövde och är bland annat representerad på Billingehus.
– Det är jag som har gjort den där stora reliefen i entrén till hotellet, berättar han med glimten i ögat. Och tillägger att han minsann varit PR-chef på Billingehus också.
– Ja, jag har mycket på mitt samvete.
Han trivs med att ställa ut i hemmatrakterna igen. Sen några år tillbaka är han boende i Stenungsund, innan dess hette hemorten Mollösund. En liten pärla utmed bohuskusten, känd för seglare som en lugn liten idyllisk hamn.
– Vi bodde där året om under drygt 10 år, och det är klart att bilderna därifrån inspirerat mig i mitt måleri.
Målningarna på utställningen har mycket motiv från kusten. En miljö han lärde känna under ljusets och årstidernas växlingar.
Gammal blev som ny
Förutom Folke Janssons målningar kan konstbesökarna även titta närmare på hans mest kända verk genom tiderna. Fåtöljen Arabesk. En institution inom möbelvärlden, som slog ner som en bomb när den lanserades på Möbelmässan 1955.
– Det blev en himla debatt, för så skulle ju inte en stol se ut.
Och så hände det Igen. Under möbelmässan i Älvsjö förra året haglade omdömena om Folke Janssons fåtölj. Journalister och fotografer, radio och TV, svärmade kring den återuppväckta Arabesken. ”Roligt att se något nytt” löd flera förtjusta utrop.
Folke Jansson skrattar gott. Han sätter sig i soffversionen av Arabesk, som tillverkats i endast fem exemplar. I samband med nylanseringen av fåtöljen har kontakter knutits med företag i USA och Italien.
-Det vore ju mycket roligt om den kom ut på så stora marknader, säger konstnären själv och stryker ömt över tyget.
Ljuset spricker fram
På övervåningen på Galleri S huserar den polskfödda konstnärinnan Alina Witwitzka.
Att gå uppför trappan och mötas av hennes målningar, det är ungefär som att se solen bryta igenom en molnig himmel.
Plötsligt blir allt varmt, ljust och färgrikt. Tavlorna möter betraktaren med ett jättestort leende.
– Jag målar inte med intellektet utan med känslan, säger hon.Sen tre år har samma motiv förföljt henne. Det är man och kvinna, ibland något djur.
-Jag skildes för några år sen, och förmodligen går jag nu igenom någon slags process, förklarar hon.
Påminner om Chagall
Hon talar om skapandet som en befriande process. En helande sådan. Hon sluter ögonen framför den tomma vita duken.
– Jag sjunker ner i någon slags meditation, och så kommer bara motivet.
Hon målar i kol och akryl. I renässansteknik, med lager av laserade skikt.
– Det är en bra teknik för att lyfta upp ljuset.
Samtliga målningar berör relationer mellan man och kvinna. Det är samspel, flirt, harmoni. Efter utställningar i Frankrike har hon fått omdömen om ”sensuell intensitet med starka färger som för tankarna till Picasson, Chagall, Toulouse-Loutrec och Gouguin”.
– Jag är i fint sällskap säger hon glatt.
Eller så är det ovanstående herrar som är det.
Klart är i alla fall att hennes målningar berör. Med sin lycka harmoni och ljusa glada färger.
Utställningen med Folke Jansson och Alina Witwitzka på Galleri S i Tibro pågår till och med 24 september.UPP

 


 

Skaraborgs Allehanda 9 sept 2000,Arabesk och sensuellt måleri

Lagom till sin 8o-årsdag ställer Folke ”Snövit” Jansson ut måleri med västkustmotiv och sin Arabesk på Galleri S Tibro. Samtidigt visar Alina Witwitzka sensuella och färgsprakande tavlor på övervåningen.

Skövdesonen, numera Stenungsundsbon Folke ”Snövit” Jansson blev mest känd för skid-SM i Skövde, som efter tre misslyckade försök kunde genomföras 1982.
Men det är en man med många strängar på sin lyra. Han har ägnat sig åt konstnärligt skapande i hela sitt liv och han är en mångfasetterad konstnär. Teckning, måleri, scenografi, bildhuggeri, design, skulptur, ja inget verkar honom främmande.
– Jag har hållit på med måleriet sedan 15-årsåldern och haft många utställningar, bland annat tre gånger tidigare här på Galleri S, berättar Folke Jansson.

Västkustmotiv

Västkusten är ett lika kärt som återkommande motiv i hans måleri.
– Vi bodde i Mollösund på Orust om somrarna fram till 1984 då vi flyttade dit för gott. Där bodde vi i tio år ute på en klippa alldeles vid havet. Sedan några år bor vi i en lägenhet med ateljé på sjätte våning i Stenungssund med brygga och utsikt över havet, berättar Folke Jansson.
Lagom till firandet av sin 80-årsdag ställer han ut ett 60-tal målningar med mestadels västkustmotiv, men även ett och annat från Billingen.

Arabesk och Myggan

På utställningen visar han också sin numera världsomtalade Arabesk. Fåtöljen Arabesk slog ned som en bomb då den visades på möbelmässan i Göteborg 1955. När det visades på nytt vid Älvsjömässan förra året hamnade den åter i strålkastarljuset och har varit med i alla svenska inredningstidningar sedan dess. Till fåtöljen hör en soffa med samma namn och den visas, liksom fåtöljen ”Myggan” från 1957, som även
den är på väg att återuppväckas efter drygt 40 år.

Till utställningshallens övervåning i det stora galleriet i Sparhuset har också Wåge Ward bjudit in Alina Witwitzka till höststarten.
Den polskfödda göteborgskans färgsprakande måleri sprider glädje, harmoni och sensualism.
Ett helt års produktion, eller drygt 90 tavlor av stort format med starka färger, där relationer mellan man och kvinna speglas, möter betraktaren.
Alina har en gedigen utbildning som konstnär, grafisk formgivare och ledare i bildskapande i terapeutiskt syfte. Hon målar i akryl på duk och papper i renässansteknik, med lager av laserade skikt.

Alina har arbetat med mannen och kvinnan som motiv under tre års tid och på den sista tavlan innan utställningen i Tibro gifter de sig. Hon hoppas få följa dem ytterligare en tid. Då och då finns en katt, en hund eller en fågel med i bilderna. Det finns också motiv med blommor. Men mötet mellan människor dominerar.
Utställningen på Galleri S med Folke Jansson och Alina Witwitzka har vernissage i helgen och pågår till den 24 september.

LARS-OLA CARLÉN

UPP

 


 

Citat ur GÖTEBORGS-POSTEN LÖRDAG 23 JANUARI 1999En tub glädje på paletten

AV PETER LINDKVIST 031 62 40 97
– Bilden är mitt budskap till världen, säger Alina Witwitzka (…)

Som de flesta artister plågas också Alina Witwitzka av en släng rampfeber inför dagens vernissage hos A Gallery på Tredje Långgatan. Utställningen benämns 50 år – 50 målningar och redovisar hennes senaste produktion. (…)

Framför mina bilder står det betraktaren fritt att finna paralleller mellan mitt och mästarnas uttryckssätt. Bildspråket är mitt eget och frammanat av en vilja att kommunicera med den omvärld som förstår mitt budskap. Som ser att jag vill dela med mig av min lycka. (…)

– Pappa Czelaw var artist ut i fingerspetsarna; målade, skulpterade och spelade sju instrument. Av honom ärvde jag inte bara talangen utan också det ädla och vackra efternamnet som har dokumenterade anor från 1600-talet. Enligt traditionen kunde döttrar i familjen inte föra faderns namn vidare. Men det gjorde jag. (…)

– Påverkad av zen och Krishnamurti har jag vunnit en personlig tro som står utanför religionen. En privat religion med meditation som daglig övning.
Det är i försjunkenhet konstnären Alina Witwitzka betraktar det ofläckade underlaget till sina bilder. Hon fixerar ytan och ser i den en antydan till former. Med hård blyerts följer hon linjerna och med tilltagande djärvhet fattar hon ritkolet. Efter en stund är grundstrukturen klar; man och kvinna i olika positioner. Ofta intimt sensuella och i andra motiv på väg att fullborda mötet.
– Gallerister i Paris, Barcelona och Stockholm har förtjusts av mina bilder och svarat för en rad expositioner i respektive städer. Efter medverkan i två samlingsutställningar i Göteborg är det i dag dags för min debut som separatutställare. (…)

– Bilden är ett medel; bearbetning av upplevelser. (…)
– Nu är jag glad och idag har jag en stor tub lycka på paletten. Glädje som jag vill dela med mig av i mina bilder.

UPP